Attention om debatten kring snabbutredningar

Den senaste tiden har flera media väckt frågan om bristfälliga snabbutredningar av neuropsykiatriska tillstånd leder till felaktigt ställda diagnoser.

– Vi har försökt göra vår röst hörd i den debatten, men inte blivit publicerade, säger Attentions förbundsordförande Anki Sandberg. Frågan är viktig för oss, därför väljer vi att gå ut med vår uppfattning i våra egna kanaler.

Även om vi vet att felaktiga diagnoser kan förekomma inom såväl psykiatrin som den somatiska vården, är det bedrövligt att läsa om dessa bristande snabbutredningar. Frågan om överdiagnosticering av neuropsykiatriska diagnoser har legat och pyrt under lång tid, och vi tycker att det är bra att den nu kan komma att präglas av fakta. Överdiagnosticering och felaktiga diagnoser gynnar inte någon.

Av Socialstyrelsens kunskapsstöd ”Stöd till barn, ungdomar och vuxna med adhd” framgår att för att genomföra en utredning vid misstanke om adhd behövs läkare med barnpsykiatrisk eller barnmedicinsk respektive vuxenpsykiatrisk kompetens och psykolog med adekvat kompetens. Ofta behövs kompletterande bedömningar av personal med andra kompetenser såsom specialpedagog, logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator.

Vår uppfattning är att om Socialstyrelsens kunskapsstöd följs blir det också bra utredningar.

Vi vill ha korrekta, multiprofessionella utredningar som undersöker både svårigheter och styrkor hos individen. Vi är emot snabbutredningar och är tveksamma till att lägga ut utredningar på entreprenad utan att det ingår något därpå följande behandlingsuppdrag. Det kan inte bara handla om att få ned vårdköerna, uppdragen måste formuleras så att det blir bra även för patienten.

Vi tycker också att det är viktigt att understryka att de neuropsykiatriska diagnoserna baseras på funktionsförmågor. En individ kan utvecklas och hitta sina egna strategier så att funktionsförmågan höjs, vilket kan leda till att individen inte längre lever upp till diagnoskriterierna. Det behöver inte betyda att diagnosen var fel när den sattes.

Frågan om utredningar för barn och ungdomar hänger också tätt ihop med skolan och skolans förmåga att stödja elever med NPF. Ökad kunskap om NPF och bemötande inom skolan skulle säkerligen minska trycket på vården, öka måluppfyllelsen i skolan och förebygga samhällskostnader. Vår fråga till politikerna: Varför händer inte mer för den stora gruppen barn och unga med NPF?