Här är alla välkomna

– Här kan jag vara mig själv, ha kul med mina kompisar och bli bra på att göra volter, säger Julien, 9 år. Han är själva anledningen till att föreningen Parkour friends på Värmdö bildades.

– Julien fick inte fortsätta i den pojkgrupp han tränade gymnastik i för att han föddes i fel kropp och hette Juliette från början. Ända sedan han var liten har han tydligt visat att han känner sig som en kille. Och han har fått vara det. Att gå över till tjejgrupp var därför uteslutet för honom.

Det berättar hans mamma Ingela Lantz. Hon blev så besviken på att en förening hanterade ett litet barn på det sättet, så hon bestämde sig för att dra igång en egen förening med särskilt inkluderande attityd.

– I vår förening är alla välkomna oavsett kön, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, etnicitet eller ekonomiska förutsättningar, säger hon.

En populär verksamhet

Föreningen har varit igång i drygt ett år och har nu 450 utövare mellan 5 och 45 år. Vi närmar oss ett rödmålat trähus med vita knutar några kilometer utanför Gustavsberg på Värmdö. En skola i ena änden och idrottshall i den andra.

I dörren till Lagnöhallen, som den heter, står två killar och vinkar.

– Hej, är det ni som ska prata med oss och ta bilder, säger Julien och Ethan glada och lite uppspelta.

De är båda nio år och har varit kompisar sedan de började träna gymnastik tillsammans i treårsåldern. Nu tränar de freerunning, en kombination av parkour och akrobatik.

När vi kommer till hallen har de övriga 25 barnen i gruppen, som är i ungefär samma ålder, börjat med uppvärmningen. Ingela ropar in alla för samling och berättar vilka vi är, att vi kommer från en tidning som skriver om ADHD. Fem, sex barn vift ar ivrigt med händerna, ser jätteglada ut och ropar: Jag har ADHD!

Får utlopp för sin energi

– Det är bra att ha ADHD för man har så mycket energi, säger Ethan som fick sin diagnos för ett halvår sedan.

Han gillar freerunning och parkour för att han får springa av sig, testa nya volter, träna balans, hänga upp och ner och göra massor av roliga saker. Det gör också Julien. Med sin ADD och dyslexi har han det lite kämpigt i skolan just nu och mår bra av att komma hit och träna.

– Här kan jag vara mig själv, ha kul med mina kompisar och bli bra på att göra volter.

Moa, Anton och Ludvig med flera nickar instämmande och kommer på fler bra saker med freerunning.

– Man slipper stå på led och vänta på sin tur!

– Man får röra på sig hela tiden!

– Det är jätteroligt att hitta på egna volter ner i skumgummigropen.

Fullt ös på träningen

Det är dags att börja träningen och barnen delas upp i tre grupper som cirkulerar mellan tre hinderstationer. Tolv minuter på varje station och sen vidare.

– Att vi har så många hinder är unikt, säger Ingela och menar att andra kanske kör med tre, fyra hinder totalt jämfört med hur det ser ut här med fem, sex hinder per station.

Golvet i den stora hallen är i stort sett täckt med stora mjuka mattor och på dessa står redskap som bockar, plintar, ringar, barrar och bommar. På varje station finns två meriterade och certifierade coacher som tryggt kan fånga upp och inspirera barnen till nya utmaningar. Även bland barnen finns ett antal inspiratörer som visar nybörjare hur man gör.

Det är både fascinerande och imponerande att se 27 så duktiga åtta-tioåringar fara omkring på mattorna. De hoppar, balanserar, slänger sig i ringar och gör de mest hisnande volter ner i skumgummigropen. Stämningen är på topp!

– Stå inte still och vänta utan ta nästa hinder, peppar Harry, samtidigt som han hjälper Julien runt i en volt.

Anställda coacher med egen diagnos

Han är en av de anställda coacherna. Han älskar parkour, säger han, och menar att den räddade hans liv.

– Jag kämpade i skolan och trodde aldrig jag skulle kunna bli bra på något. Han har ADHD och har alltid fått höra att han inte duger.

Nu känner han sig lyckligt lottad som har ett jobb som också är hans stora intresse.

– Självförtroendet ökar i takt med allt man lär sig, Vi har kul samtidigt som vi lär oss kontrollera kroppen. Vi rör oss, tränar och blir så småningom duktiga. Det är bra för alla och särskilt om man har ADHD, menar han.

Både hans och Ingelas erfarenhet är att parkour och freerunning passar särskilt bra för barn med ADHD. – Många har farten i sig, gillar att testa gränser, har bra fantasi, hittar på egna volter och är lite modigare än andra barn. Målet är att det ska vara kul att träna, att alla ska behandla varandra med respekt och värme och vara kompisar.

– Inget barn ska behöva känna utanförskap, betonar Ingela

Text: Lillemor Holmgren  Foto: Martin Nauclér


Dela detta: