Argumentationshjälp – Biologiska “bevis”

Jag hade för några månader sedan kontakt med en känd krönikör som uttalat sig tveksamt kring ADHD och ifall det sker en överdiagnosticering av ADHD idag (här har jag skrivit om “överdiagnosticeringen“). Jag påtalade krönikörens okunskap i vissa delar och fick ett ganska utförligt svar tillbaka. I svaret lyftes flera argument som är ständigt återkommande i debatten. Jag tänkte därför bemöta några av de osakliga argumenten här, och inleder med ett av de vanligaste – det saknas objektiva “bevis”:

Påstående: ADHD går inte att “mäta” med hjärnscanning, dna-test, blodprov, vävnadprov eller något annat fysiologiskt test. Det är BARA personens beteenden som utvärderas, därför blir ADHD-utredningar subjektiva.

Svar:
De som hävdar att endast nedsättningar som kan synas genom ”objektiva” test är ute på svag is. Psykiska funktionsnedsättningar går inte att mäta med ett blodprov. Möjligen kan brist på B12 eller sköldkörtelrubbningar ibland indikera psykisk ohälsa/depression. Men, det betyder inte att alla med B12-brist lider av psykisk ohälsa.

Betyder det att psykiska funktionsnedsättningar, fobier, psykoser, depressioner, bipolaritet m fl,  inte existerar? Såklart inte. Varje diagnos kommer att ha sina kriterier och i ytterst få fall kommer dessa att vara baserade på ett ”blodprov” eller annat fysiskt ”bevis” på att nedsättningen är verklig. Hela antagandet att det bara är objektiva “bevis” som kan visa om en funktionsnedsättning finns är djupt diskriminerande och oempatisk.

Även om forskningen har börjat kunna se vissa förändringar i hjärnan på personer med NPF så görs utredningar idag med hjälp av tester och intervjuer. Det är en mätning av en ”funktion” och om funktionen inte fungerar ”normalt” inom ett antal områden klassas den som en nedsättning.

En utredning omfattar vanligtvis både intervjuer eller observationer för att kartlägga symtom eller beteenden hos de som utreds. För att få en så fullständig bild som möjligt av individens sätt att fungera kompletterar man med information från andra i närmiljön, det kan vara från ett barns lärare eller föräldrarna. Man tittar även på om det finns andra orsaker till ouppmärksamhet och/eller överaktivt beteende, och undersökar om personen har någon samsjuklighet.

Dessutom stämmer det inte att det saknas ”objektiv” forskning. Även om jag menar att det inte ska krävas ett blodprov så är det intressant att det börjar komma biologiska markörer:


Dela detta: