Om det ändå vore så enkelt!

Nu svarar jag på frågor som inte muntligen blivit ställda. Frågor som man känner genom andras blickar, andras sätt att agera genom exempelvis undvika. Jag talar om blickar man möts av i det offentliga rummet när man har ett barn som inte beter sig som förväntas av en. När man har ett barn som gör precis tvärt emot vad man säger, ett barn som inte tycks höra oavsett hur högt man pratar. När man har ett barn som är såpass distanslöst att man måste hålla tillbaka det i kontakten med andra människor.

Blickarna säger mig, “men herregud, ta hand om ungen”, “sådär beter sig då aldrig mina barn”, Har du ingen pli på barnet”, o.s.v.

De där blickarna har jag förträngt sedan tidigare, jobbat mig igenom med de andra barnen när de var små och försökte ta in hela konstiga världen ur ett autistiskt perspektiv. Nu är vi där igen och jag trodde jag var stark men de där blickarna de gör så jäkla ont.

Jag bygger ett försvarstal som bara väntar på att få hoppa ut om någon säger något. Det är aldrig någon som säger något, det är bara de där blickarna, och det där “dra undandet av sitt eget barn för att skydda det”. Jag får aldrig chansen att förklara och det är nog lika bra för de som ger de där blickarna är oftast de som aldrig skulle förstå ändå. De som förstår, de ger inga blickar, de fattar att det måste vara något annat som gör att det blir som det blir.

Det är tur att de människorna finns, hade inte de funnits hade alla som har barn med speciella och unika beteenden förmodligen isolerat sig för all framtid.

Jag vill bara be alla om att tänka en extra gång innan man ger någon annan en dömande blick för de där blickarna, de gör så jäkla ont!

Det är BARN det handlar om, inte några kriminella massmördare eller någon annan typ av brottsling.


Dela detta: