Gästkrönika: “ADHD är ett jäkla rövhål till diagnos”

Den senaste tiden har vi fått se och höra en rad olika härligt peppiga citat som ”ADHD ger mig superkrafter”. Eller ”ADHD ger mig vingar” och så vidare. När vi i dessa dagar diagnostiserar för ADHD i ett rasande tempo och skammen äntligen lyfts bort från alla oss som har ett neuropsykiatriskt funktionshinder är det självklart att vi vill lyfta fram det positiva med vårt tillstånd. Jag har alltid sett min ADHD (som jag fram tills för ett år sedan bara trodde var en störig och okontrollerbar del av min personlighet) som en enorm framgångsfaktor i vissa typer av yrken. VISSA typer och inte alla.

Beppe Singer, programledare och föreläsare.

Foto: Anders G Warne

Fick jobb inom restaurangbranschen

Som ung fick jag mitt första restaurangjobb som diskplockare på ett ställe på Möllan i Malmö. Jag älskade pulsen. Jag uppgraderades snabbt till servitör och bartender och jag frodades i det höga tempo som mitt jobb krävde av mig. Snabba puckar. Snabba rörelser. Många saker igång samtidigt. Inte sitta ner. Inte vara i stunden. Bara köra! Min arbetsgivare tyckte att det gick väldigt bra för mig och de drygt tio åren som jag jobbade i den miljön blev ett slags lumpen för mig då jag aldrig gjort vanlig militärtjänstgöring.

Lärarjobbet passade perfekt

Jag gick vidare och fick så småningom jobb som lärare på en gymnasieskola. Även här verkade min ”personlighet” passa riktigt bra in. Jag såg varje lektion som en föreställning. Varje 40 minuters-block med kidsen skulle vara en upplevelse för dem och för mig. Det var återigen en intensiv period med många bollar i luften, tvära kast mellan olika ämnen och lektioner och framförallt ett hav av givande och varma möten med människor som precis som jag egentligen inte riktigt än listat ut vad ” livet gick ut på”. Jag sket i om ungarna ville bli kemister eller inte. Jag ville bara få dem att må bra i sig själva, få dem att tänka efter lite och framförallt känna sig stolta över det de kan och det de är.

Rektorsjobbet gjorde mig sjukskriven

Sen hände det något. Jag blev befordrad till rektor. Alla i min omgivning talade om för mig att detta var ett riktigt bra karriärsdrag för min del. En naturlig del i min utveckling som pedagogisk ledare. Jag gick från att vara på golvet med ungarna till att sakta bli en slags administratör. Jag fick mycket ansvar – budget, medarbetarsamtal, fackliga förhandlingar, anställningar, schemaläggningar och mycket mer. Dessutom skulle dessa uppgifter utföras efter någon annans beställningar. Mina uppdragsgivare hade givetvis sin egen agenda och affärsplan, men denna stämde inte riktigt överens med min syn på barnen. Det började skava från dag ett. Jag blev under stora delar av mina arbetsdagar stillasittande vid mitt skrivbord och det kändes som om jag hade tusen nålar som stack i mig, både kroppsligen och själsligen. Jag hade många gånger ”krissamtal” med min fru i hemmet om att jag hatade min nya tjänst och att jag bara ville säga upp mig. Jag hade tappat allt hopp om framtiden och mig själv. Jag fick hela tiden höra – ge det ett år. Då har du kommit in i det och då kommer det kännas bättre. Men det gjorde det inte.

Jag brakade ihop som ett plåtskjul i orkanstyrka drygt ett år efter att jag började jobba som rektor. Jag kunde knappt andas. Fick sjukskriva mig. Satt på en parkbänk i Malmö och försökte fylla mina lungor med luft för att överhuvudtaget klara av 15 minuter i taget.

Programledare för Hjärnkontoret

Sen hände något IGEN. Jag fick jobb (en lång historia som jag gärna berättar en annan gång) som programledare på SVT. Hjärnkontoret. Ett program där jag helhjärtat kunde kasta mig in med huvudet före i min nyfikenhet och sprallighet. Nya människor, möten, upplevelser varje dag. Perfekt för mig och min ”personlighet”. Jag har nu i fem års tid arbetat som programledare, författare, föreläsare och njutit av mitt liv varenda dag. Arbetsmässigt. För vad vi ofta glömmer bort att nämna i dessa ”ADHD ger mig superkrafter”-tider är att det på det privata planet, vad gäller självbild, självförtroende, relationer, föräldraskap med mera, är ADHD ett jäkla rövhål till diagnos.

Jag har alltid varit en strulpelle

Jag har varit skitsvår att leva med. Bränt mina relationer. Svårt att vara närvarande som både make, pappa och vän. Alltid haft ett extremt dåligt självförtroende och stort bekräftelsebehov. Det har alltid varit högljutt i mitt huvud. Jag har sedan ca 15 års ålder i perioder självmedicinerat med allt från sprit till receptbelagda smärtstillande mediciner för att få tyst i huvudet. För att få lite lugn och ro. För att få pusta ut. För att få glömma bort allt dumt som jag hittar på om dagarna på grund av min ”personlighet”.

Medicinera – eller inte?

Nu har jag även börjat försöka hitta rätt medicin och dos för min ADHD. Det är skitsvårt. Pillrena känns syntetiska. De ”kickar in” efter 20 minuter, jag blir lugn och lallig, och några timmar senare avtar effekten och jag blir ”jag” igen. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska fortsätta ta medicinerna eller inte. Eller om jag bara ska låta elden vara en del av mig. Kapitulera. Inse att jag alltid kommer ha väldigt mycket ljus och ännu mera mörker inom mig. Jag vet inte. Oavsett så tycker jag att det är farligt att gå ut och säga saker som ”Titta på mig. Jag har ADHD. Jag har superkrafter. Jag kan hamna i en final på Melodifestivalen på grund av den här superkraften”. Därför att vi som har hittat en kreativ, framgångsrik ventil för vår ADHD är bara en liten minoritet av alla de människor världen över som ”drabbas” av den.

Viktigt att se bortanför ADHD som superkraft

Väldigt många har istället en plit på en anstalt som ”arbetsgivare”. Väldigt många låter sin självmedicinering och aggressivitet ta överhanden och hamnar i mörka och oåterkalleliga spår. Inte alla har haft den skyddsängel som av någon anledning valt att sitta kvar på min axel, år efter år, trots all skit jag försatt mig själv i. Inte alla ser sig själva som superhjältar utan snarare som superskurkar. Och det är viktigt att prata om det i tider som dessa när vi äntligen börjar normalisera diagnosen och dess effekter på människors vardag.

Jag har ett ironiskt standardsvar när människor i min närhet frågar mig hur jag har det. ”Förutom jobbet är allt åt helvete”. Men jag jobbar på det. Tänker inte ge upp min hittills 39 år långa kamp för att äntligen få lite sinnesro. Med eller utan mediciner. Ju fler människor jag pratar med som har samma typ av problematik som jag, desto mer växer jag. Tack för att ni är så många därute som nu vågar dela med er av era inre demoner. Tillsammans kan vi hjälpas åt att stötta varandra till att bli de vi vill och alltid har velat vara!

Kram
Beppe Singer

Den här texten är en del av kampanjen #medADHDpajobbet.


Dela detta: