Den nationella samordnaren för en välfungerande sjukskrivningsprocess har skickat ut en rad frågor, till patient- och brukarorganisationer, som handlar om sjukskrivningsprocessen och om samverkan i processen. Instruktionen var att tänka utifrån de regelverk som gäller när en individ riskerar att bli sjukskriven, när en individ är sjukskriven och när en individ ska återgå i arbete efter en sjukskrivning.
Här är Attentions svar på samordnarens frågor.
1. Vilka huvudsakliga brister ser ni i sjukskrivningsprocessens regelverk?
a) Att endast kunna vara sjukskriven i 100, 75, 50 eller 25 procent är illa anpassat till individens behov och ger sämre förutsättningar för tillfrisknande/tillbakagång till arbete. Det kan vara ett för stort kliv att öka på från exempelvis 25 till 50 procent eller att gå upp och arbeta på 25 procent på en gång, när det är ett par eller några timmar i veckan som är den framkomliga vägen. Det behöver vara möjligt att sakta öka på takten utifrån individens behov och förutsättningar, för att undvika bakslag. Dagens regelverk är alltför oflexibelt.
b) Dagens regler kring rehabiliteringskedjan bidrar till stress hos den sjuka, vilket försvårar en tillbakagång istället för tvärtom. När den bortre tidsgränsen för sjukpenning togs bort kom nya brister istället. Vi får höra att personer som är sjuka redan efter tre månader blir av med sin sjukpenning och från och med dag 181 kan personer endast beviljas sjukpenning om inget arbete kan utföras på hela den reguljära arbetsmarknaden. (Om inte Försäkringskassan (FK) bedömer att personen kan återgå till sin anställning inom 365 dagar och läkaren vet att de också ska skriva det). Vi får höra att detta kan drabba personer som redan har anpassade anställningar (subventionerade anställningar). Vi får höra om personer som fått avslag på ansökan om sjukpenning trots att både läkarintyg och de själva säger att de är sjuka. De här reglerna slår hårt mot människor, och drabbar också personer i våra bristyrken. Istället för att få chansen att tillfriskna och gå tillbaka till sin tjänst som exempelvis läkare (som vi idag har brist på) får personen indragen sjukpenning, behöver söka jobb och stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man enligt sig själv och läkare anses sjuk. FK:s restriktivare tillämpning i kombination med de nya reglerna samt svårigheter att få intyg godkända av FK skapar stor osäkerhet och stress för sjuka idag. Idag får personer indragen sjukpenning trots att de inte är arbetsföra, vilket också handläggare inom Arbetsförmedlingen (AF) vittnar om, se t.ex. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/m6dW0O/inhumant-att-sjuka-tvingas-soka-jobb
c) Ett avgörande problem är att AF och FK gör egna och olika arbetsförmågebedömningar. AF undersöker anställningsbarhet, dvs. om personen är anställningsbar någonstans. FK bedömer om personen kan utföra ett arbete (oavsett om sådana jobb finns eller inte) Detta är orimligt och behöver få en lösning. Det gör att individen faller mellan stolarna och gör det svårt för personalen hos myndigheterna att samverka med varandra. Det är oacceptabelt att detta får pågå.
d) Tillämpningen har skärpts från Försäkringskassans sida, och här har inte vården hängt med vilket gör att sjuka faller mellan stolarna. Läkarna och vården kan inte uppfylla de krav som FK uppställer för att få sjukpenning beviljad (vårdköer, personalbrist, brister i intygsskrivande). Ett problem är att det finns läkare som inte är bra på att skriva intyg och som FK inte når med sina utbildningar, men även om intygen är bra är det inte säkert att de godkänns. Vi uppfattar att särskilt personer med kognitiva svårigheter kommer i kläm, där läkaren ska göra en bedömning av ifall personen har exempelvis ångestattacker, sömnsvårigheter, gråter mycket etc. En person med t.ex. GAD har svårare att visa sin ”sjukdom” i jämförelse med personer som är fysiskt skadade eller genomgått en operation. Här måste läkaren gå på patientens berättelse, men det kan vara otillräckligt för FK som kan mena att det är en subjektiv bedömning och därmed avslår ansökan om sjukpenning. Vi får också till oss att handläggare inom FK inte är så bra på att hjälpa läkarna. Läkare får frågor från FK, men vet inte vad de ska skriva. Och FK får inte säga vad läkarna ska skriva, men det gör också att de inte berättar vad de vet om patienten. De långa köerna och den stora personalbristen inom vården gör det också svårare att få intyg eller att komplettera intyg.
e) Att det är så lätt att förlora sin SGI och därmed sina möjligheter till försörjning. Det är orimligt att man ska förlora sin intjänade SGI på grund av att man missar att skriva in sig som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen nästkommande vardag. För många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är svårigheter med tidsuppfattning och organisering en del av funktionsnedsättningen. Nu finns förslag från regeringen om en frist om 25 dagar då man ska kunna anmäla sig hos Arbetsförmedlingen, vilket är bra. Men det finns skäl att ifrågasätta rimligheten och skälen till att man alls ska kunna förlora sin intjänade SGI av skäl som handlar om att man missat att skriva in sig hos AF. Det här drabbar personer i en synnerligen utsatt sits och borde kunna ordnas på ett annat sätt. Det måste alltid vara möjligt att få tillbaka sin SGI. Det här behöver ses över.
f) Det har också blivit mycket tuffare inom det förstärkta samarbetet. När personer ska öka i tid på sin arbetsträning behöver de också följa trappan: 25, 50, 70 %, vilket innebär att de måste öka från 10 timmar till 20 timmar rakt av. Tidigare (bara för några månader sedan) var det möjligt att öka på en halvtimme om dagen, vilket ökar chansen att lyckas. Att öka på i tid för snabbt och för fort ger bakslag och försämrad hälsa.
g) Ett problem är också att om en person är sjuk med två olika diagnoser som t.ex. axelproblem och senare blir sjukskriven p.g.a. utmattningssyndrom slås tiden i sjukfallet ihop. Det kan innebära vetskap om att personen inte är frisk, men dagarna är slut. Ett annat problem är personer som väntar på operation. De behöver söka jobb fram till operationstiden, vilket innebär att de flyttas över till AF, när det bästa hade varit att få vänta in operation och efterföljande rehabilitering.
1.1 Vilka konsekvenser får dessa brister för era medlemmar?
a)-g) Bakslag och sämre förutsättningar att komma tillbaka i arbete, sämre förutsättningar för tillfrisknande och ökad psykisk ohälsa, oro och ångest. Sämre ekonomi eller en ekonomi som helt slås i spillror. Vi vet idag att anhöriga till personer med psykisk ohälsa tar ett stort ekonomiskt ansvar för sina nära. Anhöriga till personer med psykisk ohälsa riskerar också att själva bli sjuka.
2. Vilka brister ser ni i samverkan mellan de olika aktörerna i sjukskrivningsprocessen (arbetsgivaren, hälso-och sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen)?
a) Att Försäkringskassan nekar ersättning till personer som är sjuka och som har intyg från vården att de är sjuka. Personerna hänvisas till Arbetsförmedlingen som ska ta hand om dem. Här behövs mer samverkan mellan FK och AF för att stödja de enskilda i den fortsatta processen.
b) Samverkan mellan AF och FK måste förbättras. Till exempel måste det finnas en väg tillbaka för personer som nekats sjukpenning och hamnat hos AF. Efter att ha varit hos AF kan en arbetsförmåga ha arbetats upp, men personen kanske bara kan arbeta t.ex. 25 procent och resterande 75 procent behöver personen få sjukpenning. I sådana situationer behöver AF, FK och personen träffas och ordna med en lösning. Men såsom det ser ut idag behöver personen själv ansöka om sjukpenning hos FK och gå igenom den här jobbiga processen. Våra stödsystem behöver i större utsträckning utvecklas utifrån individens behov av stöd och hjälp från samhället istället för att ha den egna organisationen i fokus. Samverkan behöver komma till stånd även här.
c) Olika arbetsförmågebedömningar hos FK och AF försvårar samverkan mellan dessa.
d) Ökad samverkan mellan vården och FK måste bli verklighet. Idag ställer FK upp krav som inte vården lever upp till (vårdköer, brist på personal, brister i intygsskrivande), på bekostnad av den enskilda sjuka personen.
e) Samverkan mellan FK och arbetsgivarna måste också öka. Det är anmärkningsvärt att målet om sänkta sjuktal hamnade i knät på FK när FK inte äger frågan, här är ju istället arbetsgivarna nyckeln. Hur kan FK vara en pådrivande part i den omställning som behövs i vårt arbetsliv för att minska den psykiska ohälsan? Det här är en viktig fråga.
2.1 Vilka konsekvenser får dessa brister för era medlemmar?
a) Med mer samverkan skulle övergången kunna ordnas bättre och stöd ges så att inte en persons SGI går förlorad. Det kan också vara en chock och förtvivlan över att behöva börja söka jobb, när man inte är arbetsför och klarar av att jobba.
b) Stort ansvar läggs på individen som också kan ha kognitiva svårigheter som kan innebära svårigheter med att ”föra sin talan”, fylla i blanketter, skicka in blanketter i tid, komma på möte etc. En möjlighet för AF att ha en kontakt med FK gällande individen skulle underlätta och vara gynnsamt både för individ och för handläggarna.
c) Individen kommer i kläm och myndigheterna får svårt att samverka med varandra.
d) Individen kommer i kläm.
e) Individen kommer i kläm. Våra medlemmar få stå ensamma i samtalen med arbetsgivaren, när stöd från andra aktörer behövs för att göra arbetsplatsen tillgänglig och anpassa arbetsuppgifterna utifrån personens funktionsnedsättnings och livssituation.
3. Vilka förbättringar skulle ni vilja se i nuvarande regelverk och i samverkan mellan aktörerna?
a) Att FK och vården kunde gå in mer aktivt med specialistkompetens och ge stöd till arbetsgivare och arbetstagare så att anpassningar och rehab funkar. Trepartssamtal mellan vård, FK och arbetsgivare behövs.
b) Att det inte är möjligt att förlora sin SGI.
c) En samverkan kring arbetsförmågebedömningar och att det är AF:s syn på hur bedömningen ska göras som blir gällande (i förhållande till FK:s).
d) En mer human rehabiliteringskedja.
e) Överlag mer samverkan mellan AF och FK utifrån individens behov av stöd.
f) FK bör inte ställa upp krav som vården inte kan ställa upp på, då hamnar individen i kläm. Förankring och dialog med vården behövs.
g) Överlag en mer tillgänglig sjukskrivningsprocess ur ett kognitivt tillgänglighetsperspektiv. Många inom socialförsäkringen har kognitiva svårigheter (av olika orsaker) och systemet behöver anpassas utifrån deras behov.
4. Hur kan sjukskrivningsprocessen göras enklare och mer begriplig för era medlemmar?
—
5. Vilka huvudsakliga styrkor ser ni i sjukskrivningsprocessen?
—