Så får vi en skola för ”hemmasittarna”

Det behövs ett verkligt krafttag mot skolmisslyckanden och långvarig frånvaro. Efter TV4:s Kalla faktas avslöjanden om “hemmasittare” måste väl äntligen något hända?

Vi som skrivit under den här artikeln representerar olika intressenter i skolan, men vi har det gemensamt att vi brinner för alla elevers rätt till en bra och trygg skolgång. Vi förväntar oss att politiker och myndigheter agerar nu. Ingen kan ha på sitt samvete att så många unga människors livschanser slösas bort.

Ju fler elever som kan nås med inkluderande pedagogik och extra anpassning desto färre kommer behöva särskilt stöd. Ännu färre kommer då behöva anpassad studiegång eller särskilda undervisningsgrupper. Vi behöver beslutsfattare som på riktigt gör ett långsiktigt åtagande som ger varje elev de bästa förutsättningarna för sin skolgång. Gör de insatser som lärare och annan skolpersonal i det enskilda fallet behöver för att främja närvaro och förebygga frånvaro.

Kalla fakta visar att långvarig frånvaro i svensk skola särskilt drabbar elever med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) som autismspektrum och ADHD. De här barnen är nästan alltid redan kända. Det handlar mer sällan om att upptäcka problematiken – det handlar om att sätta in rätt stöd i rätt tid och samordna insatserna runt barnet. Ett bra samarbete med hemmet och andra samhällsaktörer är väldigt viktigt för att lyckas vända skolfrånvaro till skolnärvaro.

Skollagen slår fast att alla barn, oavsett behov, ska garanteras en fullvärdig grundskoleutbildning. Det är politikens ansvar att säkerställa den rättigheten. För det första måste därför varje elev mötas av välutbildade och behöriga lärare, få tillgång till specialpedagoger och speciallärare och en välfungerande elevhälsa.

För det andra måste den psykosociala skolmiljön utvecklas. Trygga elever som trivs i skolan och som får det stöd och de utmaningar de behöver känner också lust och motivation att lära. Möjligheten att bygga starka relationer är viktiga för alla barn och barn med neuropsykiatriska funktionshinder kan behöva stöd i detta. Organisatoriska förutsättningar för kollegialt samarbete och anpassning av såväl gruppstorlekar som lokaler efter behov är avgörande.

För det tredje så behövs mer pengar för forskning och utveckling. Lärare måste ges rätten och tiden till kontinuerlig kompetensutveckling under hela karriären och veta var de kan vända sig för att fördjupa sina kunskaper. Idag brister tillgången på specialpedagogisk forskning och systemet för att föra ut forskningsresultaten till lärarna.

Alla lärare behöver viss kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder och det behövs också spetskompetens. Sådan har nyligen lyfts in i speciallärar- och specialpedagogprogrammen, men det saknas fortfarande en koppling mellan en psykiatrisk diagnos och den pedagogiska analysen och insatsen. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) behöver, för det fjärde, ta fram ett nationellt handlingsprogram för hur elever med NPF ska stödjas och bemötas.

Det finns många orsaker till frånvaro som kräver såväl individuella lösningar som förstärkningar på systemnivå. Det vi absolut inte behöver nu är en debatt som handlar om att vara för eller emot inkludering och som landar i svartvita slutsatser.

Vi menar att det krävs kraftsamling där ansvariga för skolan är beredda att lyssna och ta ansvar. Det är tveklöst mycket bättre att sätta in åtgärder i tid än att försöka reparera i efterhand. Men det allra viktigaste är inte de samhällsekonomiska konsekvenserna, utan det mänskliga priset av skolmisslyckanden.

 

Anki Sandberg
Ordförande Riksförbundet Attention

Malin Gren Landell
Psykolog och tidigare statlig utredare av skolfrånvaro

Johanna Jaara Åstrand
Förbundsordförande Lärarförbundet

 

Den här debattartikeln har också publicerats i Dagens Samhälle 2018-12-08


Dela detta: