Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver trygghet och studiero för att det ska funka i skolan. En viktig del i arbetet med en förbättrad arbetsmiljö för både elever och lärare är därför att ”öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter” – precis som det står i Januariavtalet.
Anki Sandberg m.fl., Ordförande, Riksförbundet Attention
REPLIK Att utbildningsminister Anna Ekström (S) i debattartikeln ”Nu är det slut på hoten mot lärare” lyfter att trygghet och studiero i alla klassrum är prioriterat under mandatperioden (Dagens samhälle 27/3) tycker vi är bra. Är det några elever som behöver trygghet och studiero, är det barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som adhd, autism, språkstörning och Tourettes syndrom (NPF). Lösningen är dock inte hårdare tag utan att skolan behöver fungera bättre för barn med NPF.
Barn med NPF utgör cirka åtta procent av alla skolbarn. Trots det får lärarna i dag inte med sig tillräcklig kunskap och verktyg från utbildningen att möta dessa barn. Och först från och med i höstas ingår NPF som en obligatorisk del i speciallärar- och specialpedagogutbildningen.
Elever med NPF kan behöva stöd för att påbörja och avsluta en uppgift, att få med sig sina saker och komma i tid, ta till sig instruktioner, välja uppgifter, i sociala situationer samt stöd att stänga ute intryck. De behöver mötas av förståelse och anpassningar utifrån sina svårigheter. När detta brister kan en del av dessa elever bidra till en orolig arbetsmiljö och störa sina kamrater. Möts eleven av stor oförståelse av skolmiljön kan ett utåtagerande beteende triggas igång. Att få höra ”du kan om du vill” eller ”skärp dig” när viljan finns men inte förmågan, kan vara det som får bägaren att rinna över. Det tär på ork och självkänsla att ständigt behöva kompensera för att skolan inte förmår anpassa sig till de svårigheter som barnet har.
Självklart ska barn visa respekt för kamrater och lärare. Men respekten måste vara ömsesidig. Att ställa krav som barn inte har förmåga att leva upp till är precis motsatsen. Vi vet att många elever med NPF kraschar hemma efter skoldagen och att barn med dessa diagnoser sjukskrivs på grund av utmattning som handlar om skolan. Elever med NPF är överrepresenterade bland elever med omfattande skolfrånvaro. I ett projekt i Salems kommun har KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders) vid Karolinska, arbetat för att få elever tillbaka till skolan. Bland dessa elever hade 75 procent NPF.
Det skolan behöver är ett ledarskap som förmår att skapa tillgängliga lärmiljöer där alla elever (inbegripet elever med NPF) får förutsättningar att trivas och utvecklas i enlighet med målen. Där eleverna blir sedda, får stöd utifrån sina behov samt förutsättningar att bygga vidare på sina styrkor. I ett sådant ledarskap ingår att organisera skolan så att den framgångsrikt kan möta alla elever, ge personalen kunskap och verktyg att möta barn med NPF, liksom redskap i hur konflikter förebyggs och hur en hetsig situation stillas.
Enligt Januariavtalet ska kunskap om NPF vara en obligatorisk del av lärarutbildningen. I avtalet står också att skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter ska öka. Vi gläds åt dessa skrivningar, för behoven av mer kunskap och stöd är enorma. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – barn som vuxna – är en grupp som länge osynliggjorts.
För att skolans kunskap och stöd för dessa elever ska öka behöver staten ta ansvar. Våra skolpolitiker och skolledare behöver adresseras och rejäla morötter finnas. För det är de som behöver fatta de nödvändiga besluten som får igång det utvecklingsarbete som måste till i våra skolor. Ett utvecklingsarbete som kommer leda till förbättrad arbetsmiljö för både elever och lärare och – på köpet – ökad måluppfyllelse och högre närvaro.
Anki Sandberg
Ordförande, Riksförbundet Attention
Annica Nilsson
Intressepolitisk ombudsman, Riksförbundet Attention
Den här debattartikeln har också publicerats i Dagens Samhälle 2019-04-02