Barn med NPF är kraftigt överrepresenterade bland placerade barn. De löper också ökad risk för att hamna i utsatthet. Trots det ser samhället inte till att viktiga skyddsfaktorer som skolan och socialtjänstens stöd fungerar för barnen och familjerna.
Anki Sandberg mfl
ordförande Riksförbundet Attention
Replik. Vi som företräder barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som ADHD och autism kan inte annat än instämma i Autism- och Aspergerförbundets artikel ”Barn med autism far illa i tvångsvården”. Det gäller också barn med annan NPF som ADHD.
Barn med NPF är kraftigt överrepresenterade bland placerade barn. I en ny undersökning från Socialstyrelsen genomförd vid SiS hade mer än varannan flicka och 39 procent av pojkarna som deltog, en fastställd ADHD-diagnos. En rapport från 2014 (Socialstyrelsen) visade att nästan hälften av de SiS-placerade unga i åldern 13-17 år hade en ADHD-diagnos.
Barn och unga med NPF löper ökad risk att hamna i utsatthet av olika slag. Om inte tidiga insatser utifrån behov sätts in finns en ökad risk för skolavhopp, missbruk och kriminalitet hos pojkar med ADHD. Hos tjejer med ADHD kan det handla om sexuell utsatthet, utbrändhet, ätstörningar och självskadebeteende. Både tjejer och killar löper ökad risk för suicid, olyckor, depression, arbetslöshet, ekonomiska svårigheter och socialt utanförskap. Att skolan fungerar är en viktig skyddsfaktor, men också att socialtjänst och vård finns till för familjerna och samverkar i ett tidigt skede utifrån de behov som barnet och familjerna kan ha.
När vi vet det här är det extra nedslående och uppseendeväckande att alltför lite görs för att skolan ska fungera för barn med dessa osynliga funktionsnedsättningar. Istället tillåts barnen misslyckas i skolan, och problemen med frånvaro eskalerar.
Liksom Autism- och Aspergerförbundet, är också vår erfarenhet att socialtjänsten alltför ofta misstolkar svårigheter som barn med autism har och tror att de beror på bristande omsorg från föräldrarna eller socialt nedbrytande beteende. Det gäller också ADHD.
Under lång tid har Attentions medlemmar larmat om brister i stöd och bemötande liksom otillräcklig kunskap om NPF hos socialtjänsten. Attentions arvsfondsprojekt Familjelyftet har genomfört en enkätundersökning bland föräldrar som varit i kontakt med socialtjänsten. Av dessa upplevde endast 14 procent att kunskapen om NPF varit tillräcklig och 30 procent att den delvis varit det.
Vi får höra om föräldrar som inte vågar berätta om sina egna funktionsnedsättningar av rädsla för att bli dömda som sämre föräldrar eller i värsta fall att barnen ska bli tagna från dem, men också om föräldrar som fått sitt barn placerat när de aktivt sökt stöd för sin situation. Det här är ytterst anmärkningsvärt och allvarligt. Vår erfarenhet är att det kan vara mycket svårt för familjer att få hjälp när de själva signalerar om att sådant behov finns.
Även vi välkomnar det åtgärdspaket för trygga HVB och särskilda ungdomshem som Lena Hallengren nyligen presenterat. Vi instämmer i att problembilden är känd samt i de åtgärder som nämns i artikeln och att de kan vidtas direkt, men också att dessa behöver inkludera ADHD och annan NPF. Vi behöver se ett kunskapslyft inom NPF inom socialtjänst och rättsväsende samt att adekvat stöd i hemmet säkerställs för barn och föräldrar som behöver det.
Vi anser också att aktivt förebyggande arbete mot placeringar behöver finnas i samtliga kommuner och att skolan är inkluderad i det. Det behöver även tas fram en handlingsplan inom SiS och andra HVB som säkerställer att barn med NPF som är placerade får det bemötande och stöd de behöver.
Att omhänderta ett barn är bland det mest ingripande ett samhälle kan göra. Innan det kan ske behöver samhället ha gjort allt för att stödja barnet och familjen.
Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention
Elisabeth Gunnars, projektledare Familjelyftet
Annica Nilsson, intressepolitisk ombudsman, Riksförbundet Attention