Det är enligt lag förbjudet att medvetet diskriminera varandra i vårt land. Åtskillnad mellan olika individer ska bygga på meriter och talanger, inte på exkluderande regler. Vi är inte emot att det finns tester, antagningskriterier och tydliga regelverk, men de ska vara rättvisa och redovisas öppet. Ingen ska heller automatiskt avvisas för att personen har en diagnos.
Anki Sandberg, Riksförbundet Attention
Attention har sedan starten arbetat mot denna diskriminering och att myndigheter, organisationer och företag tillåts ställa krav och bedöma människor i grupp, vilket gör att alla personer som tillhör en viss kategori utestängs.
Vi vänder oss t.ex. emot att många yrkesvägar är stängda för personer med adhd och autism. De kan inte antas till polis- eller brandmannautbildning. Inte heller tillåts de göra värnplikt eller köra tåg. För att personer med ADHD ska få ta körkort krävs ett särskilt läkarintyg. Många dörrar är med andra ord på förhand stängda för den som har en neuropsykiatrisk diagnos. Att människor inte tillåts söka utbildningar eller jobb i konkurrens med andra, där den egna förmågan och lämpligheten prövas förutsättningslöst, är dessutom kränkande och ett slöseri med resurser.
Diskrimineringen av våra medlemsgrupper berör snart sagt varje samhällsområde såsom skolan, arbetslivet, socialtjänsten, vården samt fritids- och kultursektorn. I många fall har diskrimineringen sitt ursprung i brist på kunskap, men konsekvenserna för individen blir densamma. Bristande tillgänglighet leder till skolfrånvaro, felaktiga ingripanden, utslagning och uteslutning ur samhällsgemenskapen. Diskrimineringen drabbar såväl barn som vuxna och innebär en stor samhällskostnad.
Ansvariga har olika skäl när de försvarar detta. Ibland hänvisar man till omsorg om individen (militären om varför inte alla får ansöka om att göra grundutbildning), säkerhetsskäl (Trafikverket när det gäller körkort eller möjligheten att bli lokförare), medicinska skäl (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, när de menar att de berörda individerna inte skulle klara påfrestningarna).
Kunskapen om NPF behöver öka överallt i vårt samhälle, för kunskap gör skillnad. Sverige borde vara redo för ett paradigmskifte där olikhet ses som en tillgång och möts med positiva förväntningar och intresse. Genom att se individen och dess vilja, talang och förmåga får vi ett bättre och mer vitalt samhälle. Det är dags att gå från ord till handling och avskaffa alla former av onödiga hinder och diskriminerande åtgärder.
Text: Anki Sandberg, ordförande på Riksförbundet Attention
Antaget av förbundsstämman 2019-05-18