Avslutningstider och barn springer ut från skolgårdar mot ett långt sommarlov. Men det gäller inte alla – många är redan hemma sedan länge. De som kallas hemmasittare är ofta barn som inte kan vara i skolan eftersom skolan inte är tillgänglig och anpassad efter deras förutsättningar. Många av dessa barn har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som till exempel autism och ADHD.
I Kalla faktas dokumentär “De osynliga barnen” framkom att så många som 5500 barn i Sverige inte klarar att gå i skolan, som den idag är utformad. Aftonbladet har nyligen haft en artikelserie på temat där ledande politiker säger att de blir förskräckta över detta, trots att situationen är känd sedan många år hos både politiker och myndigheter.
Att situationen är och länge har varit akut kan vi från intresseorganisationerna än en gång bekräfta. Enligt Autism- och Aspergerförbundets skolenkät 2018 hade 52 procent av barnen med autism regelbunden frånvaro i olika grad av orsaker som går att härleda tillbaka till brister i skolan. Enkäten visar dessutom att frånvaron ökar och går allt längre ner i åldrarna.
Även Riksförbundet Attentions senaste skolenkät visar på det mycket allvarliga läget, både gällande frånvaro och brister i stöd till eleverna. Den visar också på ett stort behov av ökad kunskap om NPF hos såväl lärare som elevhälsa.
Vi är väl medvetna om att skolans huvudmän bär det yttersta ansvaret, men det är ett faktum att en stor grupp barn inte får en verklig chans att klara skolan. Regering och skolmyndigheter måste nu agera mer kraftfullt och göra allt de kan för att också de här barnen får rätt förutsättningar att klara skolan och därmed en chans att välja sin framtid.
En del av lösningen handlar om att ta in personal med rätt kompetens i skolan, och fortbilda personalen. Samverkan runt barnet, också med anhöriga, måste förbättras. Det krävs även insikt om hur skolmiljön påverkar den här gruppen barn.
Att barn inte kan vara i skolan kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det självklara borde vara att barnen och deras familjer får hjälp men vi ser alltför ofta att det blir precis tvärtom. Vi har i artiklarna ”Barn med autism far illa i tvångsvården” (DS 29/4) och ”Skola och socialtjänst sviker barn med NPF” (DS 6/5) belyst att barn med autism och ADHD blir föremål för LVU (Lagen om vård av unga) beroende på brister i stöd i tidigare instanser bland annat skola och socialtjänst.
Läget är synnerligen allvarligt och våra krav på förbättringar i skola och socialtjänst måste bli verklighet, men vi ser också anledning till omedelbara åtgärder som utbildningsminister Anna Ekström kan initiera:
- Ta fram nationell statistik över frånvarande elever.
- Inför en plikt för de anställda att anmäla när skolan misslyckas med att erbjuda barn en fungerande skolgång (Lex Alissa).
- Ta fram handlingsprogram för hur skolan ska arbeta med barn som är ”hemmasittare” samt hur samverkan med föräldrar och andra aktörer runt barnet ska fungera.
- Säkerställ att kunskap om olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och grundläggande specialpedagogik ingår i skolledarutbildningarna samt att ett speciellt fokus läggs på rektors roll och hur skolan organiseras för att framgångsrikt möta barn med olika funktionsnedsättningar.
Vi behöver även omgående svar på hur Januariavtalets löfte ”Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter” ska förverkligas. Detta brådskar för idag far ett stort antal barn illa i skolan och skolans utmaningar för att komma till rätta med detta är stora.
Att ett barn blir hemma från skolan är det yttersta symtomet på att något är fundamentalt fel och det är ett stort underbetyg till en skola vars kompensatoriska uppdrag vi inte längre ser.