Nästan varje dag reflekterar jag över hur livet som diagnosfri skulle kännas. Jag tänker på det särskilt i situationer när det uppstår problem för mig, som jag tänker att jag hamnar i bara för att jag har diagnoser. Alltifrån på badplatser, på Gröna Lund eller när jag ska handla kläder kan det uppstå problem för mig för att jag har ADD och Asperger/autism. Jag fungerar annorlunda än “normala” i min ålder.
Anledningen till att jag kan få det jobbigt på badplatser är att det är för mycket människor på ett och samma utrymme. Stranden blir för trång för mig, och jag måste bara därifrån! Samma sak om jag står på Max och ska beställa hamburgare, plötsligt behöver jag bara gå ut från restaurangen och få luft. Jag brukar inte fungera så bra i sociala miljöer, jag blir trött i huvudet och därför undviker jag dem och tillbringar hellre tid inne på mitt rum. Jag älskar att vara själv på mitt rum. Följer jag ändå med min familj eller vänner till stranden finns risken att jag plötsligt blir trött och då blir jag också irriterad, och det går ut över andra.
Jag har haft en del problem med skolan. Redan när jag var liten och gick “sexårs”, alltså innan årskurs 1, blev det svårt för mig att hänga med de andra i klassen vilket resulterade i att jag fick gå om en årskurs. Det kändes jävligt konstigt för mig, för ingen jag kände hade gått om redan som sexåring, innan vi ens börjat i “riktiga skolan”. Och saken blev inte enklare av att många ställde frågor om det, för jag ville inte prata om det, och jag hade heller inga svar för jag då hade jag ännu inte fått en diagnos. När jag var åtta år började jag i Parkhemsskolan och gick från ettan till femman. Det var en jobbig period för mig eftersom jag blev retad. Varför vet jag inte, det var oklar anledning skulle jag säga. Min syster har sagt till mig i efterhand att hon ofta såg mig ledsen, hon sa att hon var van vid att alltid se mig ledsen. Räddningen blev innebandyn. Den hjälpte mig att få bort tankarna på skolan.
I sexan började jag i Kunskapsskolan var det bra i början, men ganska snart började problem uppstå även där eftersom vi bytte lärare så ofta, på ett år fick vi fyra lärare och för mig var det jobbigt för jag är dålig på att hantera förändringar. Sommaren mellan sexan och sjuan fick jag göra en utredning. Mina föräldrar hade länge misstänkt att jag hade en diagnos, redan från det att jag var en liten bebis har de sagt, men nu skulle jag alltså se om det verkligen var så av läkare. Resultatet blev ADD som står för attention difficult disorder som är en diagnos som liknar Adhd fast med Add har man ingen energi som med Adhd. Tack vare att jag fick Add fick jag hjälp och stöd med det jag behövde. Jag gick ut grundskolan med godkända betyg och skulle börja gymnasiet efter sommaren. Jag längtade! För nu var det bara tre år kvar på skolan, sedan var jag klar. Jag var rätt skoltrött.
När jag började gymnasiet var det bra till en början, innan lärarna skapade problem för mig. De började att bli stöddiga emot mig, jag förstod inte varför. Under påsklovet ringde min engelsklärare min pappa och sade att jag hade fuskat på ett nationellt prov. Det hade jag, men det var bara för att jag inte fick den hjälpen som jag behövde, som jag hade rätt till! Detta förklarade pappa och jag för rektorn. Efter nationella provet tog han ut alla i klassen för enskilda samtal om betyg, alla utom mig, och det gjorde mig förvirrad. Jag frågade varför, men det kunde han inte svara på. Jag kände att han inte brydde sig om mig, vi anmälde till skolinspektionen men det blev inget av ärendet. Sedan var en av mina mentorer dum mot mig. Han hade varit föräldraledig och fått barn, när han kom tillbaka frågade jag var han varit och då svarade han arg till mig: “Skit i det du?” och det gjorde mig också ledsen. Vi var i matsalen och andra lärare som stod i närheten och hörde skrattade och det gjorde ännu ondare. Jag satte mig bredvid honom med min matbricka och då tittade han argt på mig och sa “Varför sätter du dig här?”.
När det var två månader kvar av vårterminen beslutade mina föräldrar att jag skulle hoppa av och gå om första året på gymnasiet i en ny skola, Tumba gymnasium, fordonslinjen för att den verkar lättare än andra linjer. Jag fick också göra en till utredning och den visade att jag förutom ADD har asperger/autism. När jag fick veta det kändes det bra, det förklarar varför jag är så mystisk, som jag kan känna att jag ofta är. Till exempel om någon slår sig, så kan jag inte hjälpa att skratta, även om jag förstår att man inte får göra så.
Min nya diagnos förklarar varför jag trivs bäst själv på mitt rum, när andra ungdomar i min ålder verkar älska att springa runt på Gröna Lund. Jag orkar inte med att vara social. Nu när jag börjar i Tumba hoppas jag att det blir bättre – att jag får förstående och snälla lärare. Mina föräldrar jobbar hårt för att få den hjälpen jag ska ha. När jag är klar med skolan tänker jag att jag får ta det som det kommer, det som händer det händer, kommer inte plugga vidare i alla fall och inte heller ta ett år och resa för jag hatar att flyga.
Jag är som tjuren Ferdinand. Jag vill helst sitta under min korkek (i mitt fall mitt rum) och lukta på blommorna (i mitt fall spela tevespel).
Skriven av Oscar Lönnberg