BUP:s köer är symptom på ett systemfel. Därför är satsningar som handlar om att enbart korta köer en kortsiktig och ineffektiv strategi. En nationell handlingsplan behövs för hur samhällets olika aktörer ska jobba långsiktigt för att fånga upp barn med psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar och ge adekvata insatser, skriver professor Sven Bölte & Anki Sandberg, Attention.
Över hela Sverige kämpar barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) med personalbrist och ökat söktryck, senast uppmärksammat av Dagens Nyheter. Larmet om långa köer till BUP är allt annat än nytt. BUP har i åratal brottats med långa väntetider. Mer pengar har tillförts, men detta recept har inte kunnat minska köerna.
Vi som möter dessa barn och deras anhöriga kan bara bekräfta att köerna försämrar för alla, både personal och patienter. Långa väntetider ökar den psykiska ohälsan och bryter ned barnen och deras föräldrar. Familjer mår allt sämre och i slutänden behöver de mer stöd än om de fått hjälp tidigt.
Så här kan det inte fortsätta. I det blocköverskridande januariavtalet är ett av målen att vi ska ha en köfri BUP. Om man menar allvar med detta måste politiker och beslutsfattare våga tänka nytt och ta initiativ till en gemensam mobilisering av alla samhällsaktörer – skola, vård och socialtjänst – som möter barn och unga, det vill säga inte bara BUP.
Vi efterlyser en nationell handlingsplan som visar hur samhället kan jobba långsiktigt och tillsammans för att stödja barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och andra barn som har ökad risk att utveckla psykisk ohälsa. Trots att flera lösningar är kända, har det varit svårt att gå från ord till handling – inte minst på grund av en överfokusering på vårdköer, snarare än ett holistiskt angreppsätt. Här är några exempel på åtgärder som skulle göra verklig skillnad:
- Involvera förskolan och skolan genom att satsa på kompetensutveckling redan i utbildningen till personal och skolledare. De som dagligen möter barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver större förståelse för deras behov och kunna göra enklare anpassningar direkt.
- Bygg ut elevhälsan så att den får reella möjligheter att arbeta förebyggande, stödja lärarna i att arbeta inkluderande och utgöra en första linje vid mindre allvarliga tillstånd. Det ska vara enkelt att komma i kontakt med en specialpedagog, kurator, psykolog eller någon annan som snabbt kan fånga upp vad problemen bottnar i när ett barn eller skolpersonal behöver hjälp.
- Se till att hjälp och stöd blir tillgängligt i vården omedelbart och på den nivå som behövs, även i väntan på diagnos.
- Samarbeta med sakkunniga och forskare för att bygga ut möjligheterna till evidensbaserade insatser. Fokusera mer på funktionsförmåga och livskvalitet, mindre på symptom och diagnos.
- Förenkla stöd- och vårdkedjor och stärk samverkan mellan aktörer genom tydliga och bindande överenskommelser, så att inga barn och deras familjer faller mellan stolarna.
- Kvalitetssäkra, individanpassa och följ upp insatserna för att ge bästa möjliga stöd.
- Se över utbildningarna för läkare, psykologer, pedagoger, socionomer och andra relevanta professioner för att öka kompetens om NPF bland nyutexaminerade.
- Stöd och bygg ut forskningen och implementeringen av den enligt utmaningens storlek. Diskussionen kring barns psykiska hälsa måste föras konstruktivt och baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, där experter och intresseorganisationer involveras i beslutsprocesserna.
BUP:s köer är symptom på ett systemfel. Ensidiga satsningar på att korta köerna är en kortsiktig och ineffektiv strategi, som speglar planlöshet i frågan och bristande förståelse för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och komplexitet i uppkomsten av barns psykiska ohälsa. Vi efterlyser ett helhetsgrepp och mer kunskap behövs för att nå adekvata lösningar för denna viktiga samhällsutmaning.