Det är hög tid att regeringen tar ansvar för en nationell reglering av svensk hjälpmedelsförsörjning, skriver Sveriges Arbetsterapeuter tillsammans med 19 patientorganisationer.
I maj 2017 överlämnade hjälpmedelsutredningen sina förslag för en mer jämlik och effektiv hjälpmedelsförsörjning. Väldigt lite har hänt sedan dess. Ojämlikheten gällande sortiment, riktlinjer och avgifter fortsätter att öka. Det är hög tid att regeringen tar ansvar för en nationell reglering av svensk hjälpmedelsförsörjning.
Syftet med svensk funktionshinderspolitik är att främja jämlika levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning. En viktig förutsättning är att samhället bistår med personligt utprovade hjälpmedel. För många barn, vuxna och äldre med olika former av fysiska, kognitiva och kommunikativa funktionsnedsättningar är det dessa hjälpmedel som får vardagen att fungera och som möjliggör utbildning, arbete, en meningsfull fritid och delaktighet i samhället. Att tillse en jämlik hjälpmedelsförsörjning är, i linje med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, ett samhällsansvar.
I maj 2017 mottog dåvarande statsrådet Åsa Regnér hjälpmedelsutredningens slutbetänkande På lika villkor! Delaktighet, jämlikhet och effektivitet i hjälpmedelsförsörjningen. Utredningen fokuserade på flera av de problem som både användare och förskrivare av hjälpmedel upplever. Den lämnade också flera förslag med potential att skapa bättre förutsättningar för en jämlik och effektiv hjälpmedelsförsörjning. Nära tre år senare kan vi dock konstatera att ytterst få av förslagen har genomförts eller ens utretts vidare.
Nu behövs en hjälpmedelskommission. I dag ser vi allt större skillnader gällande sortiment, riktlinjer och avgifter mellan landets regioner och kommuner. Vi ser ansvar som bollas mellan olika verksamheter och huvudmän, och vi ser orimligt långa väntetider. Detta drabbar personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga hårt och skapar ojämlika förhållanden över landet.
Ett oroande exempel är den abonnemangsavgift på hjälpmedel som Region Örebro nyligen beslutat att införa. Modellen innebär att individens kostnader ökar. Det kommer att slå hårt mot personer som redan tidigare har en utsatt ekonomisk situation. Risken finns att individuellt utprovade hjälpmedel blir för dyra och väljs bort. En konsekvens av det blir att personen inte fullt ut kan vara en del av samhället – i vardagen, i skolan eller på arbetet. Det riskerar att medföra ökade kostnader för såväl socialförsäkringen som för hälso- och sjukvård och omsorg i både regioner och kommuner.
Hjälpmedel i det dagliga livet är en insats enligt hälso- och sjukvårdslagen och förskrivs av legitimerade professionsutövare, vanligen en arbetsterapeut. Ett hjälpmedel är alltid att betrakta som en del i en habilitering, rehabilitering, vård eller behandling och kan därmed inte särskiljas från andra insatser inom hälso- och sjukvårdens område. Utvecklingen går åt fel håll och är varken förenlig med hälso- och sjukvårdslagen eller funktionshinderspolitikens mål. Det är inte rimligt att en persons ekonomi eller bostadsort ska avgöra tillgången till hjälpmedel.
Vi anser att regeringen skyndsamt bör tillsätta en hjälpmedelskommission med uppgiften att, med utgångspunkt i den tidigare hjälpmedelsutredningen, ta fram en nationell hjälpmedelsstrategi. Kommissionen bör också lämna förslag på ett nationellt regelverk gällande sortiment för hjälpmedel samt riktlinjer för att begränsa möjligheten att ta ut avgifter.
Nu behövs ett tydligt politiskt ledarskap på nationell nivå. Det är dags att regeringen som helhet tar ansvar för hjälpmedelsfrågan. Funktionshinderspolitiken är ett sektorövergripande ansvar.
Ida Kåhlin, förbundsordförande Sveriges Arbets-terapeuter.
Ann-Marie Högberg, förbundsordförande Anhörigas Riksförbund.
Ulla Adolfsson, förbundsordförande Autism och Asperger-förbundet.
Pär Rahmström, förbundsordförande Demens-förbundet.
Berit Robrandt Ahlberg, förbundsordförande Afasiförbundet.
Ann-Kristin Sandberg, förbundsordförande Attention.
Rasmus Isaksson, förbundsordförande DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet.
Bengt-Erik Johansson, förbundsordförande Dyslexiförbundet.
Marie-Louise Olsson, förbundsordförande Fibromyalgiförbundet
Maria Lundqvist Brömster, förbundsordförande Hjärnskade-förbundet Hjärnkraft.
Lise Lidbäck, förbundsordförande Neuroförbundet.
Marina Carlsson, förbundsordförande Personskadeförbundet RTP.
Maria Persdotter, förbundsordförande RBU, Rörelsehindrade barn och ungdomar.
Lotta Håkansson, förbundsordförande Reumatikerförbundet.
Harald Strand, förbundsordförande Riksförbundet FUB, för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning.
Barbro Hejdenberg Ronsten, förbundsordförande Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH.
Inger Ros, förbundsordförande Riksförbundet Hjärt Lung.
Maria Montefusco, förbundsordförande Riksförbundet sällsynta diagnoser.
Ove Puisto, förbundsordförande Stroke-riksförbundet.
Håkan Thomsson, förbundsordförande Synskadades riksförbund.
Debattartikeln är publicerad i Dagens medicin