Hemmasittande i karantänens tidevarv

Världen sitter i karantän och alla blir smått prilliga av isoleringen. Det utbyts tips och pepp om hur man ska stå ut med en tillvaro med få sociala relationer, en situation som kräver att barnen är hemma och att studierna bedrivs med elevens egen motivation som främsta motor. Det är kris och det är undantagstillstånd.

Och samtidigt så känns det mesta så oerhört familjärt. I alla fall för mig. Bunden vid hemmet är inget nytt för många av oss NPF-familjer. En skola som inte är tillgänglig är inget nytt. Få sociala kontakter är inget nytt. Att arbeta hemifrån: been there, done that. I många år. Den stora skillnaden nu är vi är en del av en yrvaken flock som undrar hur man ska stå ut med en pausad tillvaro. Kollegor och bekanta som förvirrat undrar hur det här ska gå till. Barn hemma och jobba samtidigt? Få till en struktur? Klara av att vara effektiv? Jag är lika yrvaken kring det faktum att de, inom kort tid, går upp i limningen av att leva mitt liv. Mitt liv minus anpassningarna som görs nu. Borttagna karensdagar, möjlighet till distansundervisning för barn (det var ju omöjligt!) och alla jobbmöten som kan skötas via datorns skärm. Och naturligtvis minus jordskredsoron för sitt barn som mår skit och hela tiden halkar efter.

Men annars så befinner vi oss nu tillsammans. I min värld. Förutom hotet från Corona är det något fint med det. Att få vara en del av gänget. Att äntligen inte vara den enda som ställer in möten för att det händer oförutsägbara saker – precis hela tiden. Att inte vara den enda som aldrig kan hänga med, ställa upp, göra något kul. Eller som min hemmasittande dotter – med funktionsnedsättningar och en ångestproblematik som ingen hittills förmått bemöta – uttrycker det med uppriktig stolthet: ”Jag känner mig plötsligt som the leader of the pack”. Ja, kära barn, vi kan karantän.

Så jag tänker att vi kanske behöver vara behjälpliga nu med vår samlade erfarenhet av livet där inte riktigt går på räls. För i dessa tider är vi alla hjältar om vi bara lever ett hyfsat typiskt hemmarsittarliv. Så här kommer tips från ett vant karantänproffs:

  • Tänk på att nu ska det lagas mat precis hela tiden. Det är inte längre bara middag. Det är även lunch. Och mellanmål. Hett tips är att ha rullande schema med enkla lunchrätter i frysen (ja man får köpa halv/helfabrikat annars bli man galen). Middagen kan funka som lunch dagen efter. Ibland.
  • Rörelse är viktigt. Barn vill sällan rörelse och då kan det vara bra att göra någon slags schemaläggning av rörelse som kan göras hemma. Det kan funka. Ibland. Tipsar om vår ”Jag <3 rörelse” som ligger digitalt på hemsidan.
  • Schemaläggning är överhuvudtaget bra och kanske enklare att följa när hela familjen är hemma. Svårare att följa när man har ett hemmasittande barn och själv måste arbeta. Att få upp ett barn/en ungdom på distans är ingen lek.
  • Det positiva med att hela familjen är samlad hemma är att man kan lägga undan mobilen. Som förälder till ett hemmasittande barn och samtidigt jobba innebär inte sällan ca 100 sms om dagen med frågor om när man kommer hem och/eller statusuppdateringar kring barnets mående = ofta inte så bra.
  • Skärmen. Här vet jag inte riktigt var jag ska börja. Testa att ha två timmars skärmtid och resten av tiden ska kabeln vara utdragen så barnet studerar ordentligt och gör ”annat”. Ge det två veckor. Och bli inte arg på dig själv om det inte går att få till (det kommer troligtvis inte gå att få till).

Nu måste jag gå och laga helfabrikatslunch men återkommer när jag kommer på fler life hacks för hemmasitteri aka karantän.

Text av Cecilia Brusewitz


Dela detta: