En ADHD-diagnos berör hela familjen, menar trebarnspappan Henrik som fick sin diagnos för två år sedan. Familjens vardag är fylld av utmaningar, men han undviker att stressa upp sig i onödan och menar att föräldraskapet hjälpt honom att skapa struktur och få saker gjorda.
Tuppen Freddie gal för full hals i Söderköping. Hemma på gården vabbar pappa Henrik Larnemark Schultzberg. Hans sexåriga tvillingar Elsa och Sigrid är sjuka. Här bor även hans fru Lisa Larnemark Schultzberg, Nils 10 år och åtta höns.
Idag är han hemma från jobbet som stödpedagog på en förskola, där han utgör en resurs till övrig personal för barn i behov av särskilt stöd. Genom sitt arbete med personer som behöver anpassningar har han fått en verktygslåda med strategier som han själv har användning för.
– Impulsiviteten och min bristande tidsuppfattning är vardagens främsta utmaningar. Tanken är svår att begränsa. Jag vill agera direkt och åker gärna på spontana utflyktsturer i bilen tillsammans med barnen, när jag egentligen borde förbereda middag. Det funkar toppen under helger och ledighet. Mindre bra när det är skola dagen efter, konstaterar han.
Morgnarna med lämning av barn är den största kampen. Trots att barnen är uppe i tid kommer den ständiga chocken över att det är dags att ge sig av:
– Shit, om tjugo minuter ska vi verkligen sitta i bilen. Det är en vanlig morgontanke. Jag lägger in påminnelser i mobilen som väcker mig till verkligheten. Det funkar lite bättre nu, säger han.
Få saker gjorda
Att bli förälder har hjälpt honom med struktur i livet. Han minns beskedet när tvillingarna fortfarande låg i magen. Hemma fanns redan en treåring. Nu skulle de bli fem i familjen:
– Jag kom hem, lade benen i högläge och hade hjärtklappning i två dygn, men det har faktiskt funkat fint med alla barnen. Vi har fått mycket hjälp från far- och morföräldrar.
De tre små människorna har förändrat livet, menar han. Maten behöver lagas, trots att han inte känner sig motiverad. Saker blir gjorda när barnens behov måste tillgodoses:
– Jag skriver listor till förbannelse. I kökskalendern står allt jag ska göra, tillsammans med övriga familjens aktiviteter. Mest handlar det om jympapåsar som ska packas och tider för möten. Jag noterar alltid mötestiden en halvtimme för tidigt, vilket gör att jag anländer en kvart före mötet börjar, säger han.
Strunta i måsten
Ibland har han jobbat halvtid, ibland heltid. Arbetstiden har fått anpassas efter livet – inte tvärtom.
– Risken är större att det skiter sig någon gång om du har en diagnos. Jag vill finnas där för andra, umgås och ge uppskattning. Kanske finns de där för mig om jag behöver hjälp.
Henrik återkommer ofta till det betydelsefulla stödet från omgivningen och särskilt från sin fru. Hon skriver inköpslistor och planerar matsedel. Han handlar och fixar avgränsade sysslor som tvätt och städning. För anhöriga kan behovet av återhämtning vara större än för honom själv.
– En ADHD-diagnos berör hela familjen. Jag och min fru skapar tillfällen där vi med eller utan varandra kan strunta i alla måsten för en stund. Det är livsnödvändigt. Hur lycklig och kär man än är kan man inte ständigt gå runt och traggla hemma. Det håller inte i längden.
Behålla lugnet
Henriks grundläggande strategi, både privat och yrkesmässigt, är lågaffektivt bemötande. I vetskap om att dagen blir förstörd av att ställa in saker är han också noga med att alltid fullfölja det han åtagit sig.
– Skitsamma om jag blir sen till ett möte. Värre saker händer. Jag försöker ha tålamod och behålla lugnet. Huvudsaken är att jag fullföljer det jag ska göra, annars ökar bara dagens kaos och oro.
Henrik betraktar ingen tid som oplanerad. En hemmahelg utan förutbestämt innehåll är ”planerad oplanerad tid” som ger utrymme för spontanitet, badturer eller häng i trädgården. Han lyssnar gärna på Queen och döpte därför tuppen efter sångaren Freddie Mercury.
Han försöker dagligen identifiera strategier som funkar:
– Anländer du glad till jobbet? Kom ihåg allt du gjorde rätt på morgonen och gör om det nästa dag!
Prata med barnen
Henrik beskriver sig som en rak och ärlig pappa.
– Jag krånglar inte till saker eller använder konstiga ord. Jag vill finnas för barnen och ge dem ett vettigt liv. Jobba, hämta, äta, sova – det funkar inte. För mig är det viktigt att bygga nära relationer.
Att prata med barn om sin egen diagnos behöver inte heller vara krångligt. Barn vet ändå innan vuxna berättar. De är smartare än oss, säger han.
– Svara på barnens följdfrågor och ge inblick i vad diagnosen innebär. Vuxna tänker för mycket. Prata och gör istället. Min diagnos är en fördel. Allt behöver inte vara komplicerat.
Henriks föräldraskapsstategier
Lågaffektivt bemötande – ”behåll lugnet och andas”
Familjekalender och listor
Påminnelser i mobilen
Fullfölja åtaganden – undvika ökad oro
Visa omtanke för anhöriga/stöttande partner
Text: Caroline Jonsson