”Det var alltid självklart att jag skulle plugga vidare”

Esra Kulbay fick reda på att hon har en språkstörning när hon gick i femte klass. Plötsligt föll bitarna på plats och hon kunde börja utarbeta strategier för hur hon skulle ta sig igenom skolan. Nu läser hon sin andra termin på masterprogrammet i mänskliga rättigheter och brinner för att förbättra utbildningssystemet för barn och unga med funktionsvariationer.

Esra Kulbay minns att hon redan i grundskolan skämtsamt kallades för ”lilla fröken” – hon tog gärna närvaro, skrev på tavlan och har alltid tyckt mycket om att lära sig saker. När hennes lärare tog ut henne ur klassrummet för att återigen försöka förklara för henne hur en korrekt meningsbyggnad ser ut gick det upp ett ljus för den då elvaåriga flickan.

– Jag insåg att det är något med språket som har med mig att göra. Det var svårt för mig att prata begripligt, läsa en text och besvara en uppgift. Då kände jag att det var fel på mig, men så är det ju inte, det är bara det att min hjärna fungerar annorlunda, säger Esra.

Esra har en generell språkstörning, vilket innebär att hon har vissa svårigheter på alla kommunikativa områden. När Esra fick sin diagnos var hennes mamma drivande i att skapa en fungerande lärmiljö för sin dotter: hon såg till att skolan, logopeden och Esra själv fick en samsyn på vad som krävdes för att språkstörningen skulle hanteras på bästa sätt.

– Mamma pushade och stöttade mig, men var noga med att inte själv bli en del av personalteamet. Hon vågade lita på att jag, lärarna och logopeden löste situationen tillsammans och när vi gjorde det kändes språkstörningen inte längre som ett hinder, säger Esra och tillägger:

– För mamma var det självklart att jag trots min språkstörning skulle kunna fortsätta i skolan utan att behöva gå om årskurser. Hon sa alltid till mig och mina två syskon att ”ni får bli vad ni vill, men ni ska studera”.

Öppen om diagnosen

Det är viktigt för Esra att människor runtomkring henne vet om att hon har en språkstörning. Hon upplever att diagnosen har fått hennes lärare att kommunicera tydligare och försäkra sig om att alla i klassen verkligen förstår vad som sägs och vad de förväntas göra.

– Språkstörningen innebär stora utmaningar just i skolmiljön eftersom så mycket av undervisningen sker med språket som verktyg. Jag förhåller mig till min språkstörning på samma sätt som jag förhåller mig till att jag har glasögon: ibland ber jag läraren att byta penna så att jag ska se vad som skrivs på tavlan och ibland ber jag läraren att förklara igen eftersom min hjärna känns lite seg. Jag undviker att hela tiden nämna min diagnos och föredrar att berätta om symptomen istället.

Det är tydligt att Esra har utarbetat och finslipat sina strategier för att hantera språkstörningen och inte låta den stå i vägen för sina drömmar. Den första milstolpen nåddes förra året, då hon tog universitetsexamen i offentlig rätt vid 22 års ålder.

– För mig var det ett riktigt stort och viktigt mål, för det betyder att man har klarat av hela skolgången utan avbrott. Jag försöker att inte koppla prestationen till betygsresultat utan till arbetsinsats. Jag har hela tiden tagit en termin i taget och tänkt att det får gå så länge som det går. Jag lever just nu i en njutningsfas: jag har redan en examen och masterprogrammet är en bonus!

”Jag vill hjälpa ’min’ målgrupp”

Esra upplever att öppenheten kring diagnoser har ökat, när hon själv gick i grundskolan var det ingenting man pratade om. Det är först i efterhand hon har förstått att hon inte var ensam om sina svårigheter med språket. Av den anledningen brinner hon särskilt mycket för frågor som rör barnkonventionen och ”funkiskonventionen”.

– Det hade varit fantastiskt att kunna hjälpa ”min” målgrupp på något sätt, alltså barn och studenter med språkstörning och andra kommunikativa utmaningar. Att se till att skolsystemet fungerar som den ska utifrån rådande lagstiftning. Vi bor i ett fantastiskt land, men saker och ting går alltid att förbättra, säger Esra och tillägger:

– Lärarens uppdrag borde vara att se varje individ, oavsett funktionsnedsättning eller ej. Det är inte eleven som ska anpassa sig till systemet utan systemet som ska anpassa sig efter eleven.

 

FAKTA Esra Kulbay

Ålder: 23 år.

Bor: I Alby i norra Botkyrka.

Gör: Läser masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Enskilda Högskolan Stockholm.

Tycker om: Att springa!

Tycker inte om: Pollen och coronaviruset.

Drömmer om: Att jobba med frågor som rör barn och unga med språkstörning på något sätt. Och så vill jag ändra ordet ”språkstörning” till något som inte låter så negativt.

 

Esras tre bästa tips till skolungdomar med språkstörning

  • Tappa inte tron på dig själv. Efter en tuff dag i skolan behöver du kunna hämta kraft i dig själv för att orka med, vi som har språkstörning ligger ofta på gränsen orkesmässigt eftersom det är en utmaning för oss att prata, skriva och förstå det som sägs.
  • Se det större syftet. Jag brukar släppa pennan och byta miljö en stund för att kyla ner hjärnan då det blir för mycket.
  • Följ dina drömmar! Kräv från skolan att de stöttar dig på ett bra sätt, ställ frågan ”jag vill lära mig, på vilket sätt kan jag lära mig?”, ingen lärare kommer att lämna dig utan att svara på den frågan.

 

Text och foto: Nicole Kling


Dela detta: