Abdinassir tar emot de långa, varma applåderna. Han ser rörd ut. Det gör också många i publiken som just lyssnat på hans gripande berättelse. Den handlar om hur han efter sonens diagnoser ADHD och autism, själv drabbades av psykisk utmattning. Hur svårt det är när man kommer från ett land där det inte finns ord för ångest eller depression.
Föreläsningen är en del av Hjärnkolls projekt ”Migration och psykisk ohälsa” där Abdinassir är ambasadör.
– Jag är jätteglad om jag genom min berättelse kan hjälpa andra och vara med att bryta stigmat kring psykisk ohälsa, säger han.
Jobbat hårt för att komma dit han är
Abdinassirs pappa dog när han var 13 år och han fick hjälpa till att försörja familjen. De bodde i Somalia, pappans hemland. Så småningom flyttade familjen till Kenya, mammans hemland. Det var därifrån han tog sig till Sverige.
– Jag kom hit 2004, 27 år gammal. Första tiden bodde jag på olika flyktingförläggningar. Efter två år fick jag asyl, läste svenska och började jobba som diskare på Stena Line.
Det gjorde att han lärde sig svenska ganska snabbt. Han ville vidare och började plugga, först på gymnasiet och sedan universitet. Redan på SFI träffade han kvinnan som skulle bli hans fru, också hon från Somalia. De flyttade in som inneboende hos en familj i Akalla. Ganska snart väntade de sitt första barn.
– Vi var lyckliga men samtidigt var det ohållbart att fortsätta att vara inneboende, säger han och ger ett exempel på sin envishet.
– Via en studiekamrat fick jag höra talas om ett nytt studentboende i Nockeby och åkte dit. Det var naturligtvis redan fullt men jag bönade och bad och hängde kvar och plötsligt fanns där en lägenhet för oss.
Lyckan var fullkomlig och snart föddes deras son.
– Vi hade de bästa förutsättningarna att ta emot honom. Jag ville ge honom allt, allt som jag själv drömde om som barn och inte fick.
Att få barn blev inte som de tänkt sig
Mohamod började förskolan. Efter en tid kom signaler från personalen att allt inte stod rätt till. Mohamod samspelade dåligt med andra barn och det var svårt att få kontakt med honom.
– Vi förstod ingenting. Det var väl inget fel på vår son!
Abdinassir och hans fru ville inte acceptera att deras son var annorlunda. Men till slut gick de iallafall med på att Mohamod skulle utredas och fick remiss till BUP. En utredning som resulterade i att han fick diagnoserna utvecklingsstörning, autism och ADHD. Och om mötena på förskolan var svåra så var det ingenting i jämförelse med hur de upplevde kontakterna med BUP.
– Jag kände mig så kränkt och ledsen av alla frågor.
Vissa frågor kändes mer diskriminerande än andra, menar han. Han trodde till exempel att frågor om kopplingar till våld ställdes till honom för att han kom från en annan kultur. BUP tog helt enkelt inte hänsyn till kulturskillnader och var dåliga på att förmedla kunskap om sonens diagnoser på ett sätt som de förstod. Abdinassir fick istället söka och samla kunskap på egen hand så gott han kunde.
Tiden som följde blev som en mardröm
Pressen på Abdinassir var stor. Han pluggade, jobbade på fritidsgård, de fick ett barn till, hans fru kunde fortfarande inte acceptera sonens diagnoser och själv kände han skuld och skam när sonens beteende stack ut och folk tittade. Han blev allt tröttare, fick sparken från jobbet för att han var borta för mycket, vilket i sin tur skapade ekonomisk oro. Nu såg han inget ljus längre.
– Jag gick in i en depression utan att egentligen veta vad det var. En man i min kultur ska vara stark. Man pratar inte om känslor utan biter ihop och håller fasaden uppe.
Men det blev för mycket för Abdinassir. En dag kollapsade han på en buss.
– Först då insåg jag att jag behöver vård även om jag trodde att det var detsamma som att bli inlåst. I min kultur har vi inte ord för psykiatri, ångest eller depression. Antingen är man frisk eller också galen och då blir man inlåst.
Vågade äntligen prata om sitt mående
Vårdcentralen remitterade honom till psykiatrin där han fick ett bra bemötande.Han erbjöds KBT och ett behandlingsprogram som heter ACT.
– Plötsligt satt jag där i grupp och pratade om psykiska svårigheter. Det var en lättnad att bara få prata om det! Jag träffade bland annat en svensk kille i samma situation som jag, med barn med NPF. Vi träffas fortfarande och våra familjer har lärt känna varandra.
Det betyder mycket att ha vänner som förstår och som man kan prata med om allt, menar han och är ledsen att behöva konstatera att flera av hans tidigare somaliska vänner försvunnit ur vänkretsen. På olika sätt har Abdinassir successivt hittat tillbaka till ett välmående. På den vägen fortsätter det. Via sin förening fick han kontakt med Hjärnkoll som såg hans potential som ambassadör. Han är nu efterfrågad som föreläsare och hans berättelse har uppmärksammats i tidningar och radio.
– Men jag har ju ett jobb att sköta också och en stor familj att ta hand om, skrattar Abdinassir och berättar att han jobbar som handläggare på försäkringskassan och att Mohamod nu har fem syskon.
Han är tio år i dag, mår bra och är duktig med sina småsyskon. Skolan fungerar jättebra och han får de anpassningar han behöver.
– Han är också jättebra på att sjunga. Frågar man honom vad han ska bli när han blir stor, svarar han artist, säger han stolt.