Magnus Karlberg har en unik sångröst och hans handlag med hästar har gett livet en mening och ett yrke. Men även om förmågorna är många så finns också behovet av hjälp med mycket som för andra är enkelt
Det mesta började med indianerna.
– När jag var tio år så utvecklades mitt intresse för de nordamerikanska indianerna. Jag tror att jag såg min egen situation i deras. Hur de genomgick svårigheter men ändå inte vek sig. Deras stolthet.
Under vår lunch på ett kafé på Kungsholmen har vi pratat barndom. Vad den gör med en och hur den fortsätter påverka en under resten av livet. Magnus Karlberg växte upp på folkhögskolan Lunnevad i Östergötland under sjuttiotalet. Pappan var rektor för skolan och mamman var lärare. Magnus och hans två bröder växte upp i en miljö som Magnus milt kallar ”snurrig”. På skolan var klimatet vänstervridet och grannarna betraktade hippisarna med skepticism.
– På byn ansåg de att mamma och pappa var vänster och konstiga medan eleverna på skolan tyckte att mina föräldrar snarare var borgliga. Det var en känsla av att inte passa in i något läger.
Förutom att vara en del av den ”märkliga” Karlberg-familjen på folkhögskolan var Magnus själv en udda fågel. Oklar i sin könsidentitet och annorlunda i sitt sätt så blev Magnus utsatt för mobbning.
– Jag såg framemot att börja skolan minns jag. Men det blev snart svårt för mig att vara där. Jag ville till exempel inte leka så som killarna gjorde. Jag ville hoppa hopprep och leka med en i taget. Ibland blir jag osäker på vad som är hönan och vad som är ägget. Det är klart att mobbningen och ensamheten påverkade mig men samtidigt kanske jag inte hade tagit det på samma sätt om jag inte hade de svårigheter jag hade.
Idag har Magnus ett namn på svårigheterna: ADHD och asperger. Det hade han inte då. Han visste bara att han ansågs jobbig. Pratade för mycket, lät hela tiden, sjöng gärna. Envis och viljestark.
Unika toner
Tillbaka till indianerna. Barndomens specialintresse ledde till Joan Baez och andra amerikanska protestsångare vilka inspirerade Magnus till att genomföra musikutbildningar och många framträdanden, alltifrån musikaler som Chicago till att släppa egna skivor.
– Jag har en ganska speciell röst, en så kallad countertenor som tillåter mig att ta toner som inte så många män kan. Det har jag kunnat använda mig av i många olika sammanhang
Passionen för hästar – också med inspiration från Amerikas urbefolkning – landade i att Magnus blev hästtränare och ridlärare. Sett från sidan verkar specialintressena ha banat väg för resten av livet.
– Jo, så är det ju. Jag kan egentligen bara prestera när det är saker som jag tycker är riktigt intressanta. Annars tar det emot och jag blir splittrad.
Synen på diagnos
I perioder har arbetet i kombination med funktionsnedsättningarna lett till depressioner och utmattning.
– Det kan göra mig frustrerad. Jag har fått frågan om varför jag inte slagit igenom större med min speciella röst men det är som att jag inte till fullo kan utnyttja min förmåga på grund av de svårigheter jag har. Jag kan ibland bli lite trött på offentliga personer som berättar om deras diagnoser som något så himla positivt. För mig är det inte det alls. Det tycker jag är viktigt att förmedla, att det faktiskt är stora svårigheter för många med diagnos/er.
Magnus har valt att ställa upp i en film för Attentions ADHD-på jobbet-projekt. På frågan om varför tänker han en stund.
– Jo, jag tycker det är viktigt att förmedla vad jag, som relativt högfungerande, dubbeldiagnostiserad artist och ridlärare, behöver för nätverk runt mig för att klara av min vardag. Han räknar på fingrarna de olika yrkeskårer som är inblandade för att livet, privat och i arbetet, ska fungera. Arbetsterapeut, psykolog, handledaren på MiSA för att nämna några. Att stå själv och sortera i flödet är ogörligt.
Innan vi skiljs åt spelar Magnus en låt från sin mobiltelefon för att jag ska få höra ett spår från hans skiva. En vidunderligt vacker mansstämma smyger över vårt kafébord och det gråa marsvädret utanför fönstret mjuknar i samma stund i en mjuk vårglöd. Magnus ler åt mitt uppenbart tagna ansiktsuttryck.
– Att min röst kan beröra människor på djupet är en gåva jag fått och att jag ofta får den bekräftelsen gör att jag känner mig ödmjuk och mår väldigt bra. Det blir mycket uppenbart att i det svåra även finns det vackra.
Text: Cecilia Brusewitz Foto: Christer Fischier