Pedagogen med egna bokstäver

Alexander Skytte är läraren som själv varit barnet som skolan inte rådde på. Idag skriver han för Skolans världs blogg, driver den populära facebooksidan Bokstavspedagogen och ryter ifrån när politiska beslut fattas om besparingar i en redan sårbar skola.

Men nu när vi ses på hans arbetsplats, en kommunal mellanstadieskola i Järfälla, så kommer vi främst prata om hans unika inifrånperspektiv: hans erfarenheter av att vara ”problemeleven” med ADHD till att vara den som lär ut och stöttar.

– Jag startade bokstavspedagogen 2017 och det var ett sätt för mig att börja skriva om min egen resa, säger Alexander eftertänksamt när vi parkerat oss inne i det lilla lärarrummet.

Stojande barnröster från pågående rast tränger in i det lilla personalrummet. Strax innan har vi sneddat över skolgården där Alexander snabbt blev omsvärmad av förtjusta barn. Att han är omtyckt är lätt att se. Och att han uppmärksammade alla barn vi mötte var tydligt. Att ge uppmärksamhet är något vi kommer återkomma till. Hur viktigt det är som lärare.

Hans egen erfarenhet är värdefull i rollen som lärare

– Jag hade länge haft som en klump i magen kring min egen diagnos och om jag skulle välja att gå ut med den. Men när jag hade arbetat lite mer än ett år här och fick höra att mina erfarenheter var viktiga, så stärktes jag i att tron att det fanns något viktigt som jag kunde dela med mig av.

För Alexander Skytte har verkligen insyn i hur skolan kan bli för ett barn som behöver extra stöd men som inte får det. Men också erfarenheten av att plötsligt bli sedd och få anpassningar.

– Jag fick diagnosen ADHD när jag var 10 år och hade mycket strul i början av grundskolan. Bråkade hela tiden. En elev slutade till och med i skolan för att slippa mig. Jag knäckte revbenen på en elev och brottade ner min lärare vid ett tillfälle och höll en sax mot hennes öga. Jag kände mig så missförstådd och verkligen skrek efter uppmärksamhet. Jag var så känslig mot intryck och förändringar och allt kändes kaos, minns Alexander. Lugnet han utstrålar idag är svårt att få ihop med energin hos barnet Alexander som han berättar om.

I fyran blev situationen övermäktig för såväl Alexander som för skolan. Han placerades mot sin vilja i en annan skola som kunde erbjuda en mindre undervisningsgrupp. Samtidigt förstod han att skolan inte fungerande.

– Jag förstod helt enkelt inte varför jag skulle kunna det som skolan ville att jag skulle kunna. Jag fick inte ihop det. Och det var ingen som nådde fram till mig och kunde bevara den frågan. Det räckte inte för mig att de sa att det är viktigt att du gör det här för det har du nytta av i framtiden. Det struntade väl jag i. Jag var ju bara här och nu.

Till slut vände det

Vändningen kom bland annat med en lärarinna i resursklassen. Hon såg det stora behovet av uppmärksamhet som en väg ”in”.

– Hon gav alltid direkt feedback och då började jag kämpa för att få hennes beröm. Från början handlade det om hennes godkännande men sen blev det som en inre tävling. Jag ville helt enkelt bli bra. Jag kände att hennes engagemang i mig var genuint, att hon på riktigt ville att det skulle gå bra för mig. Då kände jag att vill hjälpa henne med det, skrattar Alexander.

I sexan ville Alexander tillbaka till vanlig klass. Resursklassen hade gett honom verktyg att lyckas med skolarbetet men han tyckte också att det var stökigt med de andra eleverna.

– Plötsligt fick jag som en spegel, där jag fick se mig själv i de andra. Och jag bestämde mig för att jag inte ville vara sådan. Det blev en kraftfull insikt.

Men att komma tillbaka var inte helt lätt.

– Jag hade hamnat efter socialt när jag kom tillbaka i högstadiet. Men jag hade inte haft en chans att bli inkluderad sen, om jag inte hade fått chansen att gå i resursklass en period. Det hade bara blivit värre och jag hade troligtvis helt slutat gå. Jag hade inte suttit här idag om jag inte hade gått resursklass.

På frågan om hur han ser på den inkluderande skolan- där tanken är att alla barn ska samlas under ett tak och få anpassningar i gängse klassrum – så tänker han en kort stund.

– Målet är naturligtvis att ha en skola för alla och där alla kan få sina behov tillgodosedda men så ser det ju faktiskt inte ut nu. Och då måste vi arbeta med resursklasser parallellt som vi arbetar med skolan för alla. Jag ser nog på resursklasser som något nödvändigt ont just nu. Annars kommer vi tappa barn som i slutändan kommer försöka ta kontrollen själva, vilket ofta leder till ett utåtagerande beteende, säger Alexander. Vis av erfarenhet.

 

 


Dela detta: