Först har högstadieskolan ingen aning, eftersom de inte fått någon överlämning från mellanstadiet, fastän de först hävdat att de hade fått det. De försäkrade att “Jodå, vi har koll på det här”.
Sen faller allting isär, eftersom barnet fått exakt noll anpassningar. Då börjar skolan med att förklara strängt för föräldrarna att “Vi måste arbeta tillsammans, mot samma håll”, vilket direkt översatt betyder att föräldrarna behöver uppfostra sitt barn bättre.
Sen får barnet sin formella autismdiagnos, trots att det redan i ADHD-diagnosen stod så tydligt “med autistiska drag”, vilket alla borde ha fattat betyder att “det här barnet ska bemötas utifrån att hen har autism”, men det var visst ingen som orkade läsa hela texten där. Till slut trillar poletten ner nån gång i årskurs åtta och det blir en massa möten och det skrivs anteckningar och görs listor och det bildas en uppfattning om vad det är som barnet behöver för att kunna delta i undervisningen.
Sen blir det juni, och barnet har betyg i knappt hälften av ämnena, men efter sommarlovet ska det bli en nystart. Då kommer barnet få undervisning i den ‘lilla gruppen’ utifrån sina behov och hoppet tänds om ett komplett grundskolebetyg, det är ju bara ett år kvar nu.
Och så hålls det ett möte tillsammans med barnet veckan innan skolstart. Där sitter rektorn och säger så käckt, “Jaha, då ska vi se vad vi kan göra för att det ska funka här för dig”. Det hugger till i magen.
Vad är planen? undrar föräldern. Hur ser schemat ut? Vilka ämnen ska hen ha? Hur kommer de första dagarna på skolan att se ut? Vilken tid ska hen vara var och göra vad då med vem då? (Det är ju en autistisk unge vi snackar om här, som naturligtvis behöver tydlighet och förutsägbarhet, vilket varenda en borde veta vid det här laget. Föriallsindar, specialpedagogen fick en hel BIBBA med kopior från BUP-kursen med allt sånt där basic som man måste känna till när man har att göra med en autist!)
Men nä, lärarna i den ‘lilla gruppen’ presenterar sig: “Vi är ju litegrann som ett blankt blad, vi vet ingenting alls om ditt barn faktiskt, vi tänkte att vi skulle prata om det under det här mötet.”
Och barnets ögon tåras, därför att skolan återigen bevisat, med all önskvärd tydlighet, att de inte bryr sig, inte förstår, inte gör. Skolan är inte en plats där barnet kan få sina specifika behov bemötta. Skolan är inte en plats där hen hör hemma.
Och arbetet återupptas. Från ruta ett.
Skriven av: Anonym Attention medlem
Vill du dela din berättelse?
Läs mer här>>