Bakom varje ärr finns en historia

Mitt namn är André och jag är 28 år. Jag har levt i djupet av ett liv jag inte trodde att jag skulle överleva. Min uppväxt var destruktiv redan från början och jag har sedan tagit mig igenom drog- och alkoholmissbruk, behandlingshem, dåliga erfarenheter av familjehem, övergrepp och självskadebeteende.

Att uppleva en destruktiv uppväxt orsakar skador. Jag växte upp med skilda föräldrar, många flyttar till nya städer och nya skolor. Att så ofta tvingas börja om och träffa nya vänner. Att ständigt försöka passa in och alltid vara på helspänn, aldrig kunna komma till ro eller få möjlighet att slappna av var tufft. Under min skoltid blev jag mobbad och utsatt för våld. Jag kände mig hela tiden rädd och ensam och jag bar ständigt tankarna om ”Varför jag? Vad har jag gjort? När ska det ta slut?”. Mobbingen och all otrygghet gjorde att jag kände mig så fruktansvärt misslyckad.

Som 13-åring fick jag diagnosen adhd och i samband med det sökte jag mig till en boxningsklubb för att försöka stärka den svaga lilla killen, som jag kände mig som. Jag ville inte vara ständigt osynlig längre.

Utanförskapet fortsatte dock. Som 17-åring hamnade jag länge och längre ner i ett destruktivt mående, och in i ett umgänge som jag helst ville fly ifrån. Till slut bestämde sig socialtjänsten och mina föräldrar att jag skulle placeras i ett familjehem. Att jag skulle tas bort från det som sakta höll på att förstöra mig totalt. Men jag var så rädd. Rädd för vad som skulle hända och rädd för vilka jag skulle bo hos. Och vad skulle jag säga till mina kompisar? De var trots allt mina kompisar, även om det inte var ett bra umgänge för mig.

I slutet av sommaren, då jag var 17 år, anlände jag till familjen jag skulle bo hos. De första månaderna var det så obekvämt och jag pratade inte med någon. Men till slut vågade jag öppna mig, tack vare att de var så fina mot mig och gav mig en frihet där ute på landet. Jag började känna mig mer och mer som en i familjen och andra året började jag till och med kalla kvinnan i familjen för ”mamma”. Det skulle dock visa sig att det inte var så bra som jag trott. Efter drygt ett och ett halvt år öppnades istället helvetets portar.

Fosterpappan började skälla ut mig för minsta lilla och jag blev tvungen att göra extremt många slitsamma tunga sysslor. Jag fick ta ett väldigt stort ansvar för huset, hästarna, deras barn och den stora gården vi bodde på. De började ha fester varje helg och jag blev utsatt för både fysisk och psykisk misshandel och många hot. Till slut var jag rädd precis varje natt och de hotade med att jag skulle hamna på gruppboende om jag berättade för någon. När jag hade blivit 21 år började fostermamman komma mer och mer intimt nära mig. Vid flera onyktra tillstånd ville hon ta på mig och försökte förföra mig.

Varje gång någon från socialtjänsten kom på besök så ljög jag, av rädsla. Innerst inne ville jag skrika och berätta vad som egentligen pågick. Jag hade ingen jag kunde prata med om vad som skedde hos fosterfamiljen.

Det gör så ont att en familj som skulle hjälpa mig och ge mig trygghet istället gav mig ärr för livet och gjorde mig mentalt dränerad. Jag tappade förtroendet för precis alla. Det ledde till att jag kände mig så psykiskt förstörd att jag inte såg någon annan utväg än att försöka ta mitt liv. Till slut tog jag dock ett stort steg och ringde efter hjälp. Det ledde till att familjehemmet lades ner och jag blev fri från dem. Jag fick en lägenhet i Umeå och flyttade hem.

Åren gick och såren och ärren fanns kvar. Jag hamnade ofta i bråk och bar så mycket hat inuti. Jag hamnade i fel umgänge igen och kände mig så djupt nere i ett mörker som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Flera gånger försökte jag ta emot hjälp men drogerna och alkoholens dragkraft var starkare. De dämpade min ångest snabbare. Tyvärr blev inget bättre av det utan istället sämre och mitt ständiga försök att fly ifrån allt gick inte så bra.

Jag var fast i ett missbruk och hade så många sår och så mycket ångest. Den psykiska ohälsan hade svalt hela mig och tagit över hela min kropp. När jag var 23 år gammal gjorde jag ett självmordsförsök. Jag överlevde och idag känner jag att det var en extrem tur att jag klarade mig. Där och då bestämde jag mig för att påbörja en resa mot ett förhoppningsvis bättre liv.

För att ta mig dit krävdes många år av KBT, träning, samtal och möten. Jag tog emot hjälp som kändes läskig och som jag inte vågade först. Men den hjälpen bidrog till att jag kunde börja acceptera den jag är och vad jag varit med om. Jag klarade av att jobba mig upp från botten. Jag tog också hjälp av erfarna förebilder som levt ett liknande liv. Idag hoppas jag kunna vara den förebilden för andra.

Jag mår bättre nu och vill idag kunna bidra till att förändra synen på psykisk ohälsa och göra något som jag känner att jag brinner för. Både för min och andras skull. Jag vill hjälpa unga vuxna att må bättre i sig själva. Med rätt hjälp när det behövs, vänner, familj och vägledning så går det att må bättre. Jag levde med svår psykisk ohälsa och känner mig nu fri från mitt mörker och har hittat en ljus tillvaro.

Nu lever jag ett lyckligt liv, starkare än någonsin med 2 under era barn. Jag upplever att jag har ett mål där jag även kan stötta och lyfta andra. Jag drivs av att få göra skillnad för andra, att de ska känna att de får vara med och känna att de inte är ensamma.

Mina tankar kring att vara placerad med NPF

Det borde finnas mer hjälp och kunskap kring att vara placerad med NPF. Samtidigt som det jag blev utsatt för under min tid som placerad så blev min diagnos allt svårare för mig. För jag fick inte hjälp överhuvudtaget. Jag tycker att är man placerad och har en diagnos, måste man få hjälp att jobba och bearbeta den. Skolan blev ett hinder då jag inte kunde fokusera och det blev bara stressigt.

Mina tips till unga med NPF som är placerade

Det jag vill skicka med mig till unga som är placerad med en diagnos, är att man måste få rätt stöd och verktyg, både i hemmet och skolan. Det är nog jobbigt att vara placerad ifrån sin biologiska familj, därför måste man våga be om hjälp ifall man har det extra svårt i sin vardag.

Mina tips till socialtjänsten

Man får inte ta unga som är placerade för givet. Man kan inte anta att familjen tar hand om de placerade unga till 100% och att man lär sig passa in och anpassa sig efter den familjens rutiner och regler. Barn med en diagnos har det extra svårt och det är obligatorisk att ha uppföljning.

Texten är skriven av: André Nilsson

Du kan följa André på hans Instagram: vagavaraviktig

Vill du berätta om dina erfarenheter? Varmt välkommen!

Har du NPF och har erfarenhet av att vara placerad och vill dela med dig av dina erfarenheter? Du väljer själv hur mycket du vill berätta. Kontakta då: ungdialog@attention.se

Läs mer om Ung Dialog här


Dela detta: