Livet som ett skuggsyskon

Henrik Holmer har tillsammans med sin mamma dramatikern Gunilla Boëthius skrivit pjäsen “Skuggsyskon”. Henrik växte själv upp med ett syskon som har autism. I den är artikeln utvecklar han sina tankar och upplevelser från barndomen.

I hela mitt liv har jag behövt förhålla mig till att min autistiske storebror inte passar in i normaliteten, som han samtidigt längtar till mer än allt annat.

Känslor av skuld

Det har lett till en stor skuld hos mig eller rättare sagt tre typer av skuld. Skuld för att jag har helt andra möjligheter än honom, skuld för att jag själv inte presterar bättre och skuld för att jag inte gör mer för att stötta honom. Den här känslan av att bära på en stor skuld har även spillt över på mina andra relationer, till vänner och flickvänner där jag alltid haft svårt att hävda mig. Jag har ofta känt att jag behöver be om ursäkt fast jag kanske egentligen inte gjort något fel. Det är som om jag börjar på minus och hela tiden måste gottgöra.

Andra skuggsyskon som jag träffat har liknande erfarenheter, vissa väljer till och med helt bort kärleksrelationer. De pratar om hur de känt sig bortprioriterade av sina föräldrar och alltid fick skulden för alla bråk med sitt funktionsnedsatta syskon. Vi borde ju veta bättre hette det…

Att förhålla sig till vad som anses “normalt”

Att vara ett skuggsyskon tror jag gett mig en speciell syn på normaliteten. Ibland har jag känt att det skulle vara så underbart skönt om min familj var vanlig och min storebror hade gått före mig med allt och så hade jag bara kunnat ta efter honom. Istället var det jag som flyttade hemifrån först och vi tog studenten samtidigt fast att han är tre år äldre.

Men ibland kan jag snarare känna motsatsen, att jag blir äcklad av normaliteten. Jag var hemma hos en god vän och hans familj en gång och plötsligt fick jag små kväljningskänslor av hur normala de var, de blev en parodi på den perfekta familjen.

Behövde mer stöd

Under en efterföljande publikdiskussion till pjäsen Skuggsyskon fick jag frågan om vilken typ av stöd jag önskar att jag fått under min uppväxt. Jag önskar att mina lärare och andra vuxna haft mer kunskap om vilka typer av känslor jag brottades med.

Det var som om jag levde två liv – helt avskurna från varandra. Ett liv med familjen där jag på många sätt fick agera storebror genom att ta mer ansvar, fast jag var tre år yngre. Ett liv utanför familjen – i skolan, på fritiden med mina kompisar och i fotbollslaget där jag ville passa in och gärna vara populär som alla andra.

Min förhoppning är att barn som växer upp med funktionsnedsatta syskon inte ska behöva känna samma splittring genom att få hjälp att lappa ihop sin tillvaro betydligt bättre.

Text: Henrik Holmer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Dela detta: