“Jag kommer ju finnas där, han är ju min bror”

Anton, 13 år, och Jakob, 21, är två bröder som bråkat ”jämt” och vars olika behov ofta krockar. Jakob har högfungerande autism och vill helst vara i fred och ägna sig åt sina intressen medan lillebror Anton – som utreds för ADHD – vill ha rörelse, aktivitet och kontakt. Kontakten består ofta av att reta sin storebror men också av att komma hans intressen nära.

Det finns en sak som bröderna Windscheffel har gemensamt: de älskar båda familjens två hundar, Bella och Ludde. Utöver det är det inte mycket som de är eniga kring. Liksom många syskon har de en relation kryddad av bråk, tjafs och provokationer.

– Jakob är alltid irriterad, suckar lillebror Anton, 13 år under intervjun och slår uppgivet ut armarna men får samtidigt något skälmskt – för att inte säga nöjt – i blicken när han fortsätter: Och mest av allt är han irriterad på mig.

Efter att ha intervjuat båda bröderna separat, så är det svårt att få ihop bilden av syskonparet. Av de förtjusande killar jag träffar, hur de samspelar innan intervjutillfällena och hur de senare beskriver varandra. När vi möts så är storebror Jakob lugnet själv. Han tittar vänligt på lillebror Anton som berättar om deras strapatser under resan från Kinnekulle – där de bor – till Uppsala, där vi ses för vårt samtal. Och lillebror Anton lyssnar uppmärksamt när storebrorsan berättar hur nära det var att de och deras mamma, Sofia, fått böta på tåget mellan Stockholm och Uppsala. Mamma Sofia trodde att det gick att betala på tåget men blev snart upplyst om att så inte var fallet.

– Det kunde kostat oss 3 600 säger Jakob uppbragt och bannar skämtsamt sin mamma för att hon inte har koll.

Som tur var hade konduktören överseende och incidenten resulterar mest i ett gott skratt vid bordet där vi sitter och dricker te och värmer upp inför brödernas intervjuer. Som sagt: de verkar fina med varandra. Och de ställer villigt upp på en kram för omslagsfotot. De hänvisar ofta till varandras funktionsnedsättningar för att förklara motsättningarna.

Komplicerad syskonrelation

Men när syskonen får en chans att berätta om varandra enskilt så är tongången annan. Och de hänvisar ofta till varandras funktionsnedsättningar för att förklara motsättningarna.

– Hans autism gör att han automatiskt tycker att jag är jobbig för att jag är en ”lillebror”. Han är lättirriterad, vill vara i fred och tycker att jag stör honom. Och han säger inte till när han blir arg utan agerar bara ut. Överkänslig på alla sätt, förklarar Anton.

– Han är så hyperaktiv och behöver att det ska hända något hela tiden. Och samtidigt har han ingen koll och det stör mig något enormt, förklarar Jakob lillebrorsan som håller på att utredas för ADHD.

Men hur tänker de sig att ett syskonskap skulle se ut om den ena inte hade det ena och den andra inte det andra? Skulle det göra skillnad?

– Absolut, tror Anton. Då skulle Jakob ha mer tålamod och inte störa sig så mycket på mig. Men samtidigt skulle han inte vara så bra på datorer och kunna hjälpa mig med spel och sånt. Jakob är mer tveksam. Han tror mer att det är den stora åldersskillnad som ställer till det. Jakob var sju när Anton kom och han kan inte minnas att de inte bråkat.

– Det hade varit bättre om jag hade haft ett syskon som var närmre i ålder. I

dag bor inte bröderna ihop på vardagarna. Jakob går på gymnasium i Uddevalla och bor i en egen lägenhet i närliggande Trollhättan och kommer bara hem på helgerna. Men ett par dagar tillsammans räcker för att de ska bråka. På frågan om Anton någon gång längtar efter sin storebror i veckorna så svarar Anton dröjande ”ibland”.

– Men det är mest för att jag är en person som hatar att vara själv. Jag klarar det inte. Jag vet inte vad jag ska göra när jag är själv. I veckorna är det inga problem för då är jag i skolan och så. Men på helgerna då känner jag mig ensam och vill att Jakob ska komma hem så att jag har någon att reta, skrattar han.

Men det är också tydligt att lillebror hyser en beundran till sin storebrorsa som är ”så smart” och kan allt om datorer. Även om Jakob inte särskilt villigt delar med sig av sina kunskaper.

– Jag blir så trött på folk som inte kan kolla upp de enklaste saker, säger han. Jag har fått kolla upp allt själv, det är ingen som har lärt mig något. Fast ibland byteshandlar bröderna. Anton lagar mat till Jakob och Jakob hjälper Anton med nedladdningar och annat datorrelaterat.

Ibland syns kärleken

Det glimtar fram en värme i vissa episoder när de berättar om sina år tillsammans. Som när Jakob köpte en dyr speldator som en överraskning till Anton för egna pengar.

– En dag när jag kom hem så hade han köpt en ny dator till mig. Han hade köpt en till sig själv och en identiskt likadan till mig, säger Anton med höjda ögonbryn som visar förvåningen han kände.

– Men först lurade han mig, skrattar Anton. Han visade först bara sin nya och då frågade jag om jag fick hans gamla dator. Då sa han nej och jag blev så sur på honom! Jag hade ju ingen! Sedan såg jag att han hade ställt in sin nya dator i mitt rum och då blev jag ännu surare. Som att han ville retas med mig med sin nya dator när jag inte hade någon. Men då sa han: ”Det är din. Jag har köpt den till dig.” Då sa jag ”tack”, ler Anton.

Men snart förtydligar han.

– Men jag vet varför han gjorde det. Han gjorde det för sin egen skull. För att han skulle kunna spela med mig. Det måste alltid ligga i hans eget intresse.

Enligt Jakob var det inte riktigt så. Han menar att han ville kompensera att han ofta kan vara en ganska ”kass” brorsa och göra något bra. Och Antons reaktion var ganska ljummen, menar Jakob.

– Han sa typ ”tack”” och sedan började han spela. Vi enas dock om att det troligtvis berodde på chocken över en väldigt generös gåva.

Sedan var det gången i London.

– Vi var i England med min pappa som inte har så bra koll, berättar Anton, och då tog Jakob över och fixade med det praktiska. Att vi kom till flygplatsen och så. Om Jakob inte hade varit med så vet jag inte hur det hade gått. Pappa och jag hade inte fixat det själva. Då kändes det tryggt att Jakob var med för han har sådan kontroll.

Jakob minns också resan och nickar eftertänksamt.

– Jo men det är så jag funkar. När jag känner att det inte finns någon som vet vad som ska göras, då styr jag upp.

Han ler lite när jag beskriver Antons upplevelse av sin trygge bror vid det tillfället.

Relationen i framtiden

Hur ser de på sin relation längre fram? Om tio år? Kommer de finnas där för varandra?

– Som nu, tror Anton. Jag kommer alltid vara hans lillebror och bara det är jobbigt. Men jag kommer hjälpa honom med saker. Om jag får.

Jakob resonerar ungefär detsamma.

– Jag kommer ju finnas där. Han är ju min bror. Men vi är så olika. Han kommer säkert bo på landet och bli bilme – kaniker eller bonde. Jag hatar landet och vill bo i stan. Hitta ett bra jobb och bo i storstan.

Oavsett vad bröderna tror om deras gemensamma framtid så är det tydligt att det finns en närhet som troligtvis komma bära deras relation under lång

Text: Cecilia Brusewitz Foto: Johan Lindberg

 

 

 

 

 

 

 

 


Dela detta: