Artisten Lisa Miskovsky dras till människor i gränslandet. Hon vill klura ut människor, hitta vägar att komma nära och får ofta rollen som ”kommunikationsfilter”. I radioprogrammet Sommar berättade hon om äldsta dottern som har autism – en berättelse som många kände igen sig i.
Lisa Miskovskys äldsta dotter har lärt sig 178 olika fågelljud. Hon skriver berättelser i ett magiskt flöde och får ont av att bli avbruten i sin skapande bubbla – en känsla hon delar med sin lillasyster och mor. I sitt sommarprat i radioprogrammet Sommar i P1 2019 berättade artisten och låtskrivaren om dotterns autism: Elvira tar in allt. Hon hör inte sorlet, hon hör varje enskild röst. Hon ser inte skogen, hon ser varje träd. Varje barkbit. Det blir så oerhört mycket på en gång. En enorm stress och press inuti.
Döttrarna som är 10 och 13 år följer ofta med på spelningar. De trivs bakom kulisserna i artistvärlden med mjuka kanter, där det är okej att inte vara som andra, berättar hon.
– Här samlas de som är lite eljest, annorlunda och som alltid har fullt tryck i kranen. Vissa glömmer tider och uttrycker sig ibland kantigt. Det är något väldigt fint. Jag blir aldrig stressad i dessa möten, när andra skruvar sig. Barnen älskar den sociala miljön här!
”Kommunikationsfilter”
Intresset för att klura ut människor har alltid funnits hos Lisa:
– Jag blir som ett filter i kommunikationen när jag märker att människor blir missförstådda. Jag dras till människor i gränslandet, till dem som upplevs vara ”för mycket”. Ofta blir jag den som översätter för andra vad de försöker förmedla.
I relationer till barn, egna och andras – vill hon komma nära, finna lösningar och kreativa kommunikationsvägar.
– Larmklockor, bildstöd och andra hjälpmedel behövs, men allt funkar inte för alla barn. För mig är sport, lek, natur och musik mitt verktyg för känslohantering, min kommunikationsplan. Här kan jag hitta lösningar och ge svar på äldsta dotterns fråga: ”Varför kan jag inte förstå vad alla menar?”
”I vågorna kanaliseras energin”
Som fjortonårig simlärare blev Lisa den som tog sig an barnen som inte vågade doppa tån. De som tittade på vattnet med rädd och stel blick.
– Där satt jag på trappan till den kalla utomhuspoolen i Norrland. Jag sjöng och berättade sagor för dem. Relationer skapades där. Efter en tid vågade de klamra sig fast på min rygg och leka tigerjakt i vattnet. Att se dessa vattenrädda barn ta baddaren, jag minns lyckan!
Musiken betraktar hon som sin bästa vän. Hon har även representerat Sverige i snowboardlandslaget och ägnar sig åt surfing, hockey, discgolf, skidåkning, fiske och fågelskådning.
– Jag pushar aldrig döttrarna till att dela mina intressen, men numera surfar vi alla tillsammans. Här skapas en gemensamhet där barn och vuxna delar samma intresse. I samtal som utgår från lekar och berättelser, gärna utomhus, kan jag ge och få svar. I vågorna kanaliserar vi energin.
En skyddande sköld
I senaste videon Run for cover från albumet Bottenviken medverkar döttrarna. De ville vara med. Låttexten skrevs under täcket efter barnen somnat intill. Den handlar om hennes uppväxt, om instinkten att vilja skydda sina barn från smärta, trots att livets periodvisa mörker är ofrånkomlig.
– Under min karriär har jag själv blivit sågad i elaka recensioner. Humor och låtar som beskriver känslan har hjälpt mig att bygga en sköld. Ofta tänker jag på recensenten, att den här låten vill jag spela för den som sågade mig. Men visst kan det vara svårt för en känslig själ att hitta sin sköld.
Hon citerar Jonas Gardell som en gång fick rådet av skådespelaren Ernst-Hugo Järegård: ”Världen är full av idioter. Du kan inte ta hänsyn till dem.” Hon försöker att vila i denna insikt, lära sig hantera taskiga kommentarer och förmedla verktyg till barn som lever i någon form av utsatthet.
– Vi måste lära oss att bygga en skyddande sköld för oss själva. Ett förlösande skratt kan skydda oss, utan att för den skull förlöjliga någons känslor. Att vara förbannad tar energi. Jag försöker att betrakta världen med värme. Jag har temperament men lång stubin. Med åren har man lärt sig vad lågaffektivt bemötande innebär.
”Icke-verbalisera tjatet”
Tjat får barn att känna sig usla och skapar stress, konstaterar hon. Lisa strävar efter att icke-verbalisera tjatet. Hon berättar om föräldrar som ofta upplever svårigheter att få svar, vad barnet tycker är jobbigt eller varför ens barn inte vill gå till skolan.
– Jag har ofta använt gosedjur som får spela roller och symbolisera känslor. Med andra barn når jag fram i dataspel utifrån karaktärerna. Vi pratar om livet, klasskompisar och relationer med hjälp av spelfigurerna. Förvandla barnets intressen till din egen spelplan! Där skapas samtal.
I dataspelets valv kan hon säga till sin medspelare att hon blir stressad. Sen frågar hon barnet intill, om han kan känna så ibland. Hon varvar ständigt berättelser om egna och andras barn. Lisa verkar leva efter mottot att barnen är allas vårt ansvar. På skolavslutningar vinkar många små händer till henne. På valborg kommer tonåringarna fram.
– Jag fångar ofta upp dem som har svårt att känna sig hemma. Att vara en närvarande förälder vid aktiviteter gör att banden till andra barn stärks. Man blir som en extramamma.
Energi och ork
Lisa är medveten om att det krävs ork för att finna kreativa lösningar på kommunikationsproblem, packa utflyktsväskan eller förbereda aktiviteter. Hennes intressen ger energi och styrka, men hon betonar att det inte kan krävas av alla att orka – när orken saknas.
– Kommunen bör ha någon som följer upp, förmedlar kontakter, besöker elev och lärare och agerar länk mellan skola, hem och kommun. Någon som informerar om rättigheter, ser stödbehov både i hem och skola och som säger: ”Kan vi försöka göra såhär?” Ingen förälder orkar vara jurist, samordnare och kunnig inom hela systemet. Varför finns inte den personen?
Efter hennes sommarprat har Lisas mailkorg fyllts av brev från hundratals familjer som i desperation ber om råd och stöd. Hennes berättelse i radion skapade igenkänning. Om tiden fanns skulle hon vilja vara den samordnande stödpersonen som hon själv har saknat.
– Jag finns för er i tanken, i hjärtat. Jag tänker på alla barn, alla föräldrar, och hjälper så mycket jag orkar.
”Vad har du gjort?”
I intervjuer får hon ofta frågan: ”Vad har du gjort de senaste sju åren, sedan sista plattan släpptes?” Lisa levererar ofta ett standardsvar, men bakom det förenklade svaret finns år och dagar som fyllts av innehåll som förenar många familjer med barn som har särskilda behov:
– Som för många andra föräldrar behöver vi hitta lösningar för att få vardagen att fungera. Musiken har fått vänta en stund. Kontakter till kommun och skola, uppföljningar, ansökan om bidragsstöd, möten och medverkan på barnen aktiviteter tar tid. Dessutom skriver, producerar och ansvarar jag för inspelningen av all musik själv.
Hon tackar ofta nej till uppdrag, låter projekt få växa långsamt och fokuserar på en sak i taget.
– Jag förväntar mig inte förståelse. Tidigare var jag mer känslig och blev ledsen, när jag möttes av omgivningens oförståelse. Det är så lätt för andra att peka när de inte förstår svårigheter inuti. Barn förstår bättre. Idag är jag sjukt nöjd med mina beslut där jag har prioriterat familjens behov. Dessutom är det fantastiskt att vara förälder till dessa barn!
Text: Caroline Jonsson Foto: Andreas Nilsson