– Som morföräldrar vill vi gärna hjälpa till men det finns en gräns för vår ork och energi, säger Kerstin och menar att det tidvis varit både turbulent och utmattande att vara barnvakt.
Deras barnbarn Ludvig är i dag 7 år och fick diagnoserna ADHD och trotssyndrom för ett år sedan.
Kerstin och hennes man Per tycker att det var bra att få en förklaring till varför Ludvig är som han är. Och de är glada över att de fick vara med på samma villkor som föräldrarna när resultatet av utredningen presenterades.
Vi träffas på ett kafé en gråmulen höstdag. Kerstin och Per, som undviker kollektivtrafiken, har tagit sig hit på cykel. Vi slår oss ned vid ett bord där vi kan hålla behörigt avstånd.
– Ludvig är vårt första, men inte enda, barnbarn – en fysiskt aktiv, positiv och glad liten kille med stort behov av struktur, säger Kerstin med ett varmt leende medan vi tuggar på en ovanligt god hembakad bulle.
En svårhanterlig sida
Kerstin blir mer allvarsam och fortsätter att berätta om Ludvig:
– Han har också en sida som är väldigt svår att hantera och kan få allvarliga konsekvenser om inte en vuxen finns i närheten.
Det blev uppenbart redan när Ludvig var drygt två år och fick en syster. Han förstod inte att han skulle vara försiktig i närkontakten med den lilla och det gick inte att lämna honom ensam med systern, inte heller när hon blivit lite större.
Stressen och belastningen i familjen blev stor och utan hjälpsamma far- och morföräldrar hade den blivit ändå större.
– De första åren bodde vi långt ifrån varandra men vi åkte dit så ofta vi kunde. Nu bor vi i samma stad så det är lite lättare att hjälpa till.
Emellanåt har det varit kaotiskt, menar Kerstin och Per. Så är det inte idag när Ludvig är hos dem, men han kan fortfarande vara väldigt impulsiv och påhittig.
– Nu har vi lärt oss att vi måste gömma alla nycklar och fjärrkontroller, säger Per och skrattar till när han tänker på Ludvigs förmåga att snabbt ta sig an olika tekniska prylar.
Gemensamma strategier är viktiga
Att avlasta men inte uppfostra kan ibland vara svårt. Hur gör man när han får sina utbrott och leksakerna flyger runt väggarna?
– Vi vill inte lägga oss i föräldrarnas uppfostran men vi har pratat om att det vore bra om vi kan utveckla gemensamma strategier och bemöta honom på samma sätt i svåra situationer.
Familjen växer och Kerstin och Per har fått fler barnbarn. Deras tre barn har nu två barn vardera.
– Efter flera försök har vi insett att det är svårt att träffas allihop längre stunder. Leken med kusinerna kan gå bra ett tag men slutar alltför ofta med bråk. Det blir inte roligt för någon.
Det var förskolan som uppmanade föräldrarna att utreda Ludvig eftersom det var stora problem med trots och konflikter. En npf-utredning genomfördes och resulterade i att han fick diagnoserna ADHD och trotssyndrom. Då var han sex år.
Fritids är en stor utmaning
Det går bra i skolan bland annat tack vare en jättebra lärare och fasta strukturer.
– Värre är det på fritids där strukturerna saknas, säger Kerstin. Föräldrarna har berättat att Ludvig på senare tid varit inblandad i flera allvarliga händelser på skolgården.
Föräldrarna bad skolledningen om ett möte för att få dem att förstå att det kan bli farligt om vissa barn lämnas utan tillsyn av en vuxen. Det har också blivit så att Ludvig får skulden även för det han inte har gjort. Och andra barn har upptäckt att det är tacksamt att reta och provocera honom.
Lugnare tillvaro hos morföräldrarna
Hemma hos mormor och morfar är han lugnare nu. Helst passar de honom ensam. När hans syster är med blir det lätt bråk.
– Vi är mycket ute i naturen och tänker på att undvika stökiga miljöer, säger Per. När vi är hemma gör vi saker tillsammans. Ludvig tycker om att vi läser för honom, han läser också gärna själv nu. Han gillar att spela ”Uno” och andra spel och det gör vi också. Han jobbar på att klara av motgångar i spelet och inte bli jättearg. Det går bättre och bättre.
Om Kerstin och Per har några råd att ge till andra far- och morföräldrar i samma situation, svarar de:
– Ta vara på möjligheten att vara med när resultatet av utredningen presenteras. Att få tillgång till samma faktabas som föräldrarna, är viktigt för att bygga gemensamma strategier.
– Och det är ok att säga att just nu orkar vi inte mer, istället för att gå omkring och känna sig otillräcklig.