Anders har tre barn med NPF-diagnoser. Efter år av kontakter inom socialtjänst, BUP, skola och rättsväsende – efter en trasslig separation, vill han bidra till förändring. Utbildning för skolpersonal har varit största tidstjuven: ”Vem besöker en mekaniker och förklarar hur man svetsar?”
Tio år har passerat sedan Anders och hans dåvarande fru separerade. Tillsammans har de tre barn, alla med NPF-diagnoser, likaså mamman till barnen. Året efter skilsmässan var kaos:
– Vårt bodelningsschema för barnen styrdes av hennes jobb. Blev hon inkallad på ett arbetspass samma dag förväntades jag ta barnen utan framförhållning. Barnen var då 2, 5 och 7 år. Situationen blev ohållbar, barnen mådde dåligt och jag sökte stöd hos familjerätten. Där fick jag hjälp att fokusera på vad jag kunde kontrollera, och vad som inte gick att påverka.
”Göra så rätt jag kunde”
Föräldrarna fick hjälp med ett fungerande boendeschema för barnen. De styrde upp överlämningar i detalj på klockslaget och skapade planer för högtider, men mamman till barnen mådde allt sämre och barnen kunde i perioder inte bo där. Samtidigt kämpade barnen med sin skolgång. Hos socialtjänsten fick han hjälp att hantera sin egen frustration och relationen till barnens mamma:
Efterlyser stöd i hemmet
Idag lever Anders i en ny relation tillsammans med bonusbarn och egna barn. Han har inte sökt professionellt stöd i stor omfattning, men gärna tagit del av psykologen Bo Hejlskovs föreläsningar och böcker samt hos ADHD-center som gör goda insatser:
– Det jag saknar är praktiskt och familjeinriktat stöd i hemmet. Dessutom brister stödet i skolan på de flesta håll, de vet ofta inte hur de ska agera. Rektorer behöver en grundutbildning, lärarstudenter behöver utbildas om NPF och föräldrar måste få slippa höra att barnen ska ”försöka lite till”.
Han berättar uppgivet om alla möten som syftar till att han näst inpå ska utbilda skolpersonalen – ibland tillsammans med vuxna som inte ens ”köper diagnosen”.
– Dessa ändlösa utbildningsmöten är största tidstjuven. Vem besöker en mekaniker och förklarar hur man svetsar? Samverkan mellan BUP och skola fungerar bitvis, men BUP kommer alltmer sällan på möten med skolan nuförtiden.
”Du har inget val”
Idag har Anders något som liknar en fungerande vardag, men vägen dit har varit lång:
– Utmattningen slog till med full kraft för fyra år sedan. Jag låg en vecka i sängen och fick säga upp mig från jobbet. Därefter följde tre år med sjukskrivning i olika omgångar. I perioder bodde barnen hos mig på heltid, ibland på halvtid när den andre föräldern inte mådde bra.
Att vara i ständigt beredskapsläge för barnen och deras mamma fungerade inte till slut:
Barnens skolgång har varierat. Ett barn var hemma ett läsår, ett annat barn avslutade aldrig grundskolan och det tredje barnet bytte skola som han idag vill lyckas i. Efter ett decennium av kontakter inom rättsväsende, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatri och skola vill Anders i framtiden bidra till förändring:
– På sikt vill jag föreläsa om mina erfarenheter och sprida kunskap. Hela skol- och vårdsystemet behöver förändras – även samhällets inställning till en förälders rätt till ensam vårdnad när barn far illa. Familjer ska inte behöva uppleva det jag och mina barn upplevt.
Råd från Anders:
- Kräv utredning hos BUP direkt vid misstanke! – sparar dyrbar tid.
- Efter en separation: Samtala alltid tillsammans med en tredje part, om ni inte kommer överens.
- Sök samtalsstöd som funkar för dig! Kan vara vänner, familj, professionellt stöd eller en lokal präst – någon som du kan dela din livssituation med.
- Skolan: Kräv att någon, exempelvis specialpedagogen ansvarar för samordning och medverkan i åtgärdsplan. Den pedagogiska rekommendationen som ges av vårdinstansen behöver inkluderas direkt i åtgärdsprogrammet. BUP och skola behöver samverka. Täta uppföljningar är en förutsättning för att skolan ska fungera på sikt.