Niclas startade löpargruppen “Bara vanlig”

När Niclas Wennerlund inte kunde hitta en träningsgrupp för sin funktionsnedsatta dotter Melina startade han den själv. Nu sprids träningen över Sverige. För Niclas har resan hit varit lång.

– Jag hade svårt att ta in att jag hade fått en dotter med en ganska grav funktionsnedsättning och mitt sätt att bearbeta sorgen var att jobba övertid för att förtränga och glömma.

Det har gått mer än 20 år sedan Niclas Wennerlund försökte sticka huvudet ner i sanden när han kliver upp på scenen på Idrottsgalan, med hundratusentals tittare framför Tv-apparaterna. Han bär svart fluga mot sin vita skjorta. Blicken är klar.

– Det här priset är till dem osynliga, till dem som inte riktigt passar in i samhällets mall, till dem som har svårt att få kompisar och uppleva rörelseglädje, till dem som samhället skär ner resurser och stöd på, säger Niclas Wennerlund med glöd i ögonen, tack Melina.

Första åren som förälder blev svåra

Niclas Wennerlund känner fortfarande dåligt samvete för de första åren med Melina, för de tafatta försöken att ta ansvar, för all missad tid med sin äldsta dotter.

– Det jag önskar ogjort är tiden jag inte fanns där för henne. Men jag hade inget val. Det var så det var. Vi saknade avlastning och stöd, och någonstans måste man få göra de misstagen och felen. Det finns inget körkort för hur man ska vara pappa och sorgeprocessen tar olika lång tid.

Efter de första turbulenta åren utan stöd växte en vardag fram. I dag är Niclas Wennerlund glad över hur livet ser ut, glad för att kunna använda sin erfarenhet till att hjälpa andra i den situationen som han själv befann sig i för drygt 20 år sedan.

Niclas startade löpargruppen ”Bara vanlig”

Trots att Bara Vanlig, löpargruppen där alla oavsett funktionsnedsättning är välkomna, bygger på rörelseglädje, är det sociala minst lika viktigt. Efter varje träningspass stannar deltagare, assistenter, föräldrar och sociala stöd kvar för att fika.

Hoppas fler anammar metoden

Bara Vanlig-metoden som Niclas har utvecklat bygger på att deltagarna själva får bestämma. Vissa rullar fram i permobiler på träningarna, andra springer flera kilometer. Vissa är högfungerande, andra är lågfungerande. Enligt Niclas, och flera studier som metoden lutar sig på, skapar det egna ansvaret både en inre och en yttre motivation.

– Vi ser att det här konceptet fungerar. Nu vill vi sprida det här till gruppboenden, dagliga verksamheter, företag, skolor och kommuner, och vidare ut i Norden. I dag saknas det motion för funktionsnedsatta. Framför allt där de får röra sig på sitt eget sätt.

Niclas Wennerlund vet själv vad träning kan betyda. Han har själv hållit på med allt från klättring och kampsport till fotboll och badminton, och löpning som han hittade i fyrtioårsåldern.

– Träningen har varit en ventil där jag kunnat släppa allt annat. Och mina kreativa idéer har jag fått i löparspåret.

Träningen har betytt mycket för Melina

Även för Melina har tisdagsträningarna på Hellasgården blivit en viktigt del i vardagen.

Det händer titt som tätt att Niclas får höra att han är så duktig som är förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Det gör honom irriterad.

– Jag tror inte jag är någon superhjälte. Att man fått någon superkraft för att man har ett barn med funktionsnedsättning. För mig är det här det normala, det är vardag. Melina har visserligen gett mig en helt annan förståelse för andra människor, en empati. Trots hennes kramper så ger hon aldrig upp. Den viljan till förändring har jag fått från henne. Utan Melina hade jag aldrig varit den jag är i dag.

Text & Foto: Erik Ardelius