Det senaste året har Attention haft lite extra fokus på tjejer och NPF. Vi har spridit kunskap om ämnet via föreläsningar. Vi har också själva mottagit kunskap direkt från tjejerna via enkätsvar och intervjuer. Vår kommunikatör Cecilia Brusewitz hämtade inspiration från alla röster vi mottagit och skrev ihop en krönika troligtvis med hög grad av igenkänning hos många.
Jag har sprungit på boll, på boll, på boll. Jag har tappat så många. Jag har försökt och försökt och försökt.
Jag har försökt vara normal, som du.
Eller som du.
Eller som du.
Varje natt som jag inte kunnat sova – de har varit flera – så har jag tänkt:
”Imorgon. Imorgon så ska jag försöka att inte prata för högt, inte prata för mycket, inte ta över, inte glömma, inte tappa, inte slarva, inte svära, inte gråta, inte storma. Jag ska sitta still. I båten. Vara en ö. Se andra, prata mjukt. Zen. Vara buddha.”
På morgonen har jag fortfarande varit jag.
Jag har sagt förlåt så många gånger, till så många människor. Förlåt för att jag inte kom, kom för sent, kom för tidigt, kom på fel datum fast nästan i rätt tid. Förlåt för att jag kom på rätt datum. Fast på fel tid.
Förlåt för det där med pengarna och för att barnen inte fick matsäck med sig till förskolan. Förlåt för att jag sa så där. Och förlåt för att jag glömde säga det där andra som du behövde veta. Förlåt för du inte fick den där saken som jag skulle komma med. Förlåt för nycklarna som jag tappade så att du fick byta lås till ytterdörren. Förlåt för att jag bara stack. Förlåt för att jag kom så olägligt.
Det var något fel på mig. Jag var fel. Ni sa det ibland. Och jag trodde er för jag såg ju min egen framfart. Eller min fart som kom av sig. Ibland har allt hänt omkring mig och i mig och sedan händer ingenting. Jag blir fisken på stranden som kippar och kippar och kippar.
Visst har jag sökt hjälp. För ledsenheten och ilskan och passiviteten och överaktiviteten och ångesten.
För depressionen.
För det som kanske, kanske snart var ett missbruk och kanske redan var det.
Tills jag träffade hon på psykiatrin som verkade tycka att jag var värd. Som sa att det nog inte var något fel på mig fastän jag om och om igen sa att det var det. Det var det visst.
”Jag tror nog bara att du har adhd”. Sa hon.
”Adhd som kriminella män eller som pojkar som slår andra i lågstadiet och som inte kan sitta där man sätter dem?” Frågade jag. Vantroget.
”Nej”, sa hon. ”Du har nog adhd som en kvinna som springer och försöker göra som de andra men fungerar annorlunda och därför springer du in i allt du ser. Huvudstupa först.”
Det har gått en tid sedan dess, sedan hon sa så. Ibland känns det som ett liv har gått. Och idag så vet jag det jag inte visste då.
Jag vet att jag inte behöver leka normal. Vara som du eller du eller du.
Jag önskar det åt dig också – du som på något sätt är som jag. Du som också springer, sprang, har sprungit huvudstupa först. Och jag önskar dig att våga vara öppen med vem du är och vad du behöver. För i synligheten finns hjälpen och i synligheten finns du. Och vi andra. Dina prickiga kaniner. Dina medsyrror med NPF.
Välkommen hem.