Kevin är 20 år och går på folkhögskola. Han drömmer om att arbeta som rymdingenjör. När vi träffar Kevin så är det för att han vill berätta sin historia av att ha varit placerad på två olika HVB, varav ett höll på att ta livet av honom och det andra fick sopa upp resterna av vad som fanns kvar och bygga upp honom på nytt. Det är nu tre år sedan Kevin flyttade hem igen och han förstår inte riktigt varför han blev placerad från första början. Han var visserligen deprimerad och hade en hel del problem i skolan, men att det skulle sluta med att bo på en institution var inte något som Kevin eller hans mamma hade förutsett. Enligt Kevin så var det BUP som drev på behovet av den första placeringen och på ett möte med BUP och socialtjänst så fick Kevin och mamma två alternativ, vilket innebar att Kevin antingen skulle placeras på HVB eller läggas in med tvång på BUP. Kevin säger att det kändes som ett hot, som att han inte hade något val än att tacka ja till en institutionsplacering. Det hade inte behövt bli så säger Kevin: ”Egentligen så handlade det om att BUP och socialtjänsten inte kunde samarbeta på ett bra sätt.”
Det första HVB-hemmet som Kevin kom till verkade väldigt fint och hade mycket pengar, det serverades alltid finfika och man gick ofta ut och åt på olika restauranger. Men ganska snabbt märkte Kevin att mycket var en fasad. Personalen var inte engagerad, det låtsades vara kompisar men kunde varken sätta gränser eller skapa relationer. ”De brydde sig liksom inte, utan satt mest och pratade med varandra eller spelade dataspel” säger Kevin. De placerade unga som bodde på hemmet flöt fritt, det förekom både alkohol, gruppsex och prostitution bland det unga. Ofta på själva boendet. Många av de boende började må sämre under placering och trots att Kevin signalerade både till boende och socialtjänst, så reagerade ingen. Det dröjde inte länge innan Kevins psykiska hälsa försämrades drastiskt. Han fick svår ångest, duschade sig med desinfektionsmedel så att huden föll av, sprayade rummet med starka substanser och hade alltid på sig gasmask. Han vägrade lämna sitt rum och slutade äta. Det blev snabbt allvarligt och Kevins mamma trodde att hennes son skulle dö. Kevin säger att de flesta andra ungdomarna som bodde där, började må sämre under placeringen och många blev väldigt sjuka. Till slut fick Kevin flytta hem igen, men mådde så dåligt att det inte fungerade särskilt länge. Kevin fick återigen ett ultimatum – ”HVB eller tvångsvård”.
Kevin flyttade till det nya HVB-hemmet en vinterdag. Han ville inte prata med någon, utan gick direkt till sitt rum och stängde dörren. Dag tre kom hans kontaktperson Karim för första gången till boendet. När Kevin väl träffade Karim så tog det inte lång tid innan saker och ting började förändras. Kevin säger att de inte ens tog en vecka innan han gick ner till matsalen och åt med de andra, något han inte hade gjort på flera år. Vad var då skillnaden? Enligt Kevin så är det enkelt, han kände att personalen brydde sig och de tillät inte vare sig våld, missbruk eller sexuella handlingar. Personalen var tillsammans med ungdomarna, umgicks och gjorde olika saker och kunde på så vis fånga upp saker innan det hann utvecklas till beteendeproblem på både individ- och gruppnivå. Och Kevin kände att Karim alltid stod på hans sida, vilket gjorde att han blev trygg och kände sig betydelsefull. Kevin berättar om ett möte på socialtjänsten, när Karim reste sig och dunkade näven i bordet. ”Han stod verkligen på min sida och kämpade för mig. Jag kände mig lyssnad på”. Vad gjorde de egentligen på det andra HVB-hemmet, som de inte gjorde på det första HVB-hemmet, frågar vi. ”De gjorde bara sitt jobb och var personalen olämplig eller illa omtyckt av ungdomarna så fick de inte stanna”, säger Kevin. ”Vad vi unga tyckte om personalen var viktigt och vi kände att vi faktiskt kunde påverka”.
Berättelsen är hämtad från Attentions projekt Ung dialogs rapport “Var ska jag hamna?” – med 100 röster från placerade barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).