Sara blev placerad på HVB när hon var 14 år och kommer inte ens ihåg hur många socialsekreterare hon har haft. De har bytt arbetsplats eller tjänst på grund av organisatoriska skäl eller för att Sara har blivit förbannad för de har sagt fel sak vid fel tillfälle. Till exempel så har ett flertal socialsekreterare kommenterat Saras beteende och hotat henne med att bli placerad på SiS. Hur skulle hon bete sig? Hon är mer eller mindre inlåst på ett HVB där hon vantrivs. Det fanns ingen som brydde sig där. Det var tydligt att personalen var där bara för att dem fick betalt och inte för att de brydde sig. Sara mådde väldigt dåligt under denna period, hon var deprimerad och när hon berättade för personalen att hon inte ville leva, så ryckte de på axlarna. Sara hade dessutom ingen kontakt med sina biologiska föräldrar och hon hade ryckts bort från sina vänner i samband med placeringen. Hon var helt utelämnad åt sin ensamhet.
Det var inte så att Sara inte hade försökt att göra något åt situationen. Hon hade flera gånger kontaktat sina socialsekreterare för att berätta om hur hon vantrivdes på HVB-hemmet. Men det var aldrig någon som lyssnade på henne. För att inte gå under så tog hon saken i egna händer och rymde från hemmet. Vad skulle hon göra? Hon upplevde att det skulle bli hennes undergång om hon stannade kvar. Hon rymde flera gången men blev efterlyst och upphittad varje gång.
Efter något som kändes som hundratals socialsekreterare, så fick Sara ännu en ny socialsekreterare. Det var en kille som hette Jan. Sara hade inga förväntningar på mötet med Jan. Det skulle antagligen bli samma visa som alla andra gånger. Jan skulle ge en uppläxning om att det inte är bra att rymma och om han frågade Sara vad hon tyckte så skulle han ändå bara börja avbryta henne med massa dumma förbättringsförslag ”tänk så, gör så”. Det hade gjort henne skeptisk och hon kände inte längre något förtroende för socialsekreterare.
Men när Sara träffade Jan märkte hon fort att det här var något annat,
han lyssnade på henne. Han frågade henne och lyssnade till det hon hade att säga och hon märkte att han brydde sig. Hon kunde berätta allt – om hur illa det var på boendet, om hur hon mådde och varför hon rymde och hon märkte att han förstod. Han tog hennes parti, han sammankallade till SIP-möten där han stod på hennes sida mot HVB-hemmet som enbart bara pratade om hur problematisk hon var. Han inkluderade henne i samtalet. Det var inte längre massa vuxna personer som pratade om Sara, utan vuxna som pratade med Sara.
Sara kände mer och mer förtroende för Jan och det var verkligen den bästa socialsekreteraren hon någonsin hade haft. Hon kände att han trodde på henne och att hon fick en chans att motbevisa det som stod i alla papper. Han kunde prata och ge information på ett annat sätt, hon kände att hon för första gången förstod det som sades. Det var inget juridiskt myndighetsnack utan han talade som en människa till en annan människa. Han frågade henne även hela tiden om hon förstod och om hon hade några frågor.
Sara blev placerad på ett nytt HVB men hon kände inget förtroende för boendepersonal efter det hon hade varit med om innan. Så Sara rymde ännu en gång. Hon blev upphittad och förd tillbaka till boendet. Jan förklarade här för Sara att om hon faktiskt rymmer en gång till så kommer konsekvensen bli SiS. Sara blev lite ställd, hon hade hört det här från socialsekreterare förut men den här gången var det inget hot, utan mer som ett konstaterande, en naturlig konsekvens. Han sa det med hjärta och han gav henne en chans att motbevisa för alla vad de trodde om henne. Hon var inget ”förlorat fall” och hon skulle visa dem! Och det gjorde Sara. Hon rymde inte någon mer gång efter det och precis som Jan rådde henne så gav hon det nya HVB-hemmet en chans. Det visade sig att det nya HVB-hemmet var mycket bättre. Det tog såklart en tid att bygga upp ett förtroende men till slut så släppte hon in dem. Hon började till och med se dem som sin familj. Det gjorde så att hon kunde ta emot vården, bland annat kunde hon påbörja en utredning för adhd.
Sara känner att hon idag mår mycket bättre. Hon har flyttat från HVB-hemmet och bor i en egen lägenhet. Hon har dock fortfarande kontakt med boendepersonalen och flera av de andra boende. Hon har börjat studera och står idag på egna ben. Sara tycker att det är viktigt att uppmärksamma situationen för placerade barn och ungdomar med NPF. Hon menar att det är en förutsättning att barn och unga blir lyssnade till och får vara delaktiga i beslut som berör dem. Sara vet att en person kan göra skillnad och för henne var det Jan.