”Lämna din adhd hemma, här går vi i skolan”, fick Sebastian höra av läraren. Tillsammans med mamma Eva berättar den nyblivna kocken om den krokiga vägen från tumult till studentmössa. Om rollen som skolans syndabock, ungdomscoachen, lärarna från kroglivet och om framtidstron.
Av klasskompisarna är Sebastian omtalad som den som lätt får kontakt med människor, killen man vill prata med. Nu efter studenten, med betyg i alla ämnen, ska han samla på sig arbetslivserfarenhet som kock. Sen vill han bli ungdomscoach. Han vet hur det känns att bli skolans syndabock, hur självkänslan påverkas. Han vet även hur det känns att ”inte vara någons problem”.
– Jag har mycket i kassen, och vill få nytta av det som blev fel för mig. Jag vill hjälpa dem som inte kan hitta sig själva. När skolan inte funkar behöver alla känna sig bra och behövda någon annanstans.
I grundskolan var allt ”mitt fel”. Om någon kom gråtandes blev jag direkt utpekad som skyldig av lärarna, även om eleven hade ramlat utan min inblandning. Jag blev instängd i mig själv. Till slut bär man allas skuld. Jag slutade att vara med, som i snöbollskrig eller fotboll, för att undvika bråk.
”Lämna din adhd hemma”
Sebastian tänker sällan tillbaka på grundskoletiden. Det tar för mycket energi och tid:
– Jag tror att jag har blivit en annan person. All skuld som lades på mig, all mobbning genom åren. Vuxna i skolan har aldrig tagit reda på vilka problem jag har, de har bara sett mig som problemet. Jag blev utmålad som en dum idiot redan på lågstadiet, till slut kände jag mig som en sådan och blev den där idioten. Jag har slungats fram och tillbaka i olika skolor och fått höra att allt ska bli bättre, men allt blev mycket sämre.
Mamma Eva beskriver en son som ofta var arg i högstadiet. ”Med all rätt”, tillägger hon:
– Sebastian har gått i en vanlig grundskola, en resursskola som inte fungerade, och ytterligare en resursskola med NPF-kompetens som blev räddningen. I första resursskolan har Sebastian fått höra från lärare: ”Lämna din adhd hemma, här går vi i skolan.” Trots rektorsbeslut som gav Sebastian rätt till hörlurar med musik under eget arbete, för att kunna fokusera, tvärvägrade lärare i klassrummet.
Högstadiet på sju månader
Inför nian stod Sebastian utan betyg, förutom i två ämnen där lärarna hade anpassat undervisningen.
– Jag vägrade ställa upp på detta. Han hade rätt att utvecklas och göra det han ville i livet. Vi hade möten om dessa hörlurar, om vikten av anpassning och betonade att beslutet kom från rektorn. Jag möttes bara av en bristande vilja från lärare till att ens försöka anpassa.
Överlämningen inför nian inkluderade en tjock journal där Sebastian tillskrevs egenskaper, som den nya skolan inte såg ”en halv sekund av”, säger Eva:
– Han fick så självklart den hjälpen han behövde i nian, det förekom aldrig några bråk. Telefonen slutade att ringa. Jag skulle inte längre hämta något barn. Jag som suttit i möte jämt med allt och alla – med skolan, socialtjänsten, bup och andra föräldrar. Nu hade jag en son som läste in hela högstadiet på sju månader. Lärarna ringde bara för att ge beröm. Kan man göra rätt, så gör man rätt.
Restaurangen och självkänslan
Den nyblivna studenten har sedan åttan haft en trygg plats, en restaurang där han började praktisera två dagar i veckan när skolfrånvaron blev allt högre. Genom åren har han återkommit dit.
– Att inte vara någons problem, gjorde att jag började bli intresserad och ville lära mig. Jag som tidigare hade jag kämpat mig igenom varje dag, hade aldrig funderat på framtiden. Vad vill jag bli? I restaurangen blev jag bra på något, började sommarjobba där och fortsatte sedan i gymnasiet. Jag behövde inte bygga nya broar med folk jag inte känner.
Med hjälp av ett yrkesinriktat gymnasieprogram, förstående lärare och med ett lyckat skolår i nian, byggde han upp självkänslan som förstördes i grundskolan:
– På gymnasiet har jag haft lärare som kommer från restaurangbranschen. Alla har hjälpts åt för att allt ska bli bra. En dålig dag har räddats av förstående lärare.
Insats: en vuxen förebild
Under en period i högstadiet befann sig Sebastian allt oftare i fronten när det blev tumult:
– Jag sökte mig till ett umgänge som delade mina livserfarenheter. Sådana som hade blivit mobbade, bortkastade bland vuxna i skolan och som förstod mig. Här blev jag accepterad.
Sebastian sökte till slut hjälp för sitt mående och fick kontakt med en ungdomsbehandlare via socialtjänsten. Kontakten hade etablerats som en följd av skolans orosanmälningar på grund av skolfrånvaron. När droger och gängbildning kom in i bilden, ville socialtjänsten bryta i tid och erbjöd denna hjälp. Eva och Sebastian hade båda önskat sig ytterligare en vuxen förebild som stöd.
– Han är nästan två meter lång och placerades längst fram på barrikaderna av andra. Som han mådde då, var han glad bara någon hejade på honom, oavsett vilka de var. I mötet med ungdomscoachen fick han hjälp att bearbeta sina upplevelser från grundskolan, sortera i känslorna och hantera livet.
Sebastian talar varmt om ungdomscoachen:
– Jag lärde mig att jag kunde förebygga utfall och anfall, påverka mina reaktioner och hur jag förhåller mig till andra. Jag har blivit bättre på att bygga broar, inte bränna broar. Fortfarande återkommer jag till ungdomscoachen när saker brakar loss, för att tömma ryggsäcken.
Lärare från kroglivet
Eva beskriver att utredningen till diagnos, medicinering och samtal med ungdomscoachen har varit viktiga faktorer som lett till student och framtidstro. Körkort, arbetslivserfarenhet, flexibla lärare och pandemiåret med distansstudier är ytterligare positiva delar som banat väg i livet:
– Han hittade sin grej i restaurangen, intensiteten fick utrymme någonstans. Hade han haft gymnasielärarna under grundskoletiden, vilken skillnad det hade varit. De har varit flexibla och införstådda med diagnosen. Det var så tydligt att lärarna inte fastnat i skolans uppstyltade box, de hade arbetat inom kroglivet med människor hela livet. Trots fantastiska lärare gjorde distansåret honom gott, med sovmorgnar, paus från skolmiljön och studiefokus på timmar som passar honom.
Sebastian menar att hela skolupplägget går i otakt, även om han lyckats att kämpa sig till betygen.
– Distansstudierna gjorde att jag slapp surret i klassrummet. Långa genomgångar har aldrig funkat, då är jag helt slut när det är dags för eget arbete. När jag bearbetat och är redo, då är lektionen slut.
Kock & ungdomscoach
Sebastian är tacksam för tryggheten han fann till slut, en social tillhörighet i skolan.
– Bristande respekt från lärare skapar trots, otrygghet, stök och ignorans. Jag kan se min del i vissa situationer, men jag minns även att många var elaka utan anledning. Kockyrket kommer alltid att vara en del av mitt liv, men jag vill hjälpa barn och unga så som ungdomscoachen hjälpt mig.
Eva är imponerad av Sebastians vändning och hans planer på vidare studier.
– Vi har slitit så många år tillsammans. Där står min son äntligen och firar studenten efter tre års kockstudier. Han har fixat betyg i alla ämnen, med minimala anpassningar helt på egna ben. Jag är så imponerad och stolt, grät till och från hela studentdagen. Han vände allt och det är helt otroligt. Det som kändes så nattsvart för några år sedan bar frukt till slut.
Text: Caroline Jonsson