Boken “Inte bara Anna” är skriven av Elisabet von Zeipel och Kerstin Alm och kom ut 2015. Boken är lika aktuell nu som då och nämns fortfarande ofta när man pratar om barnen med autism som tar ”slut” i skolan och blir hemma utbrända.
För Elisabet von Zeipel innebar boken stor respons från framför allt mammor med döttrar som på något sätt påminde om Anna.
– Dels så berättade de att de kände igen sig, dels att de upplevde att de fick praktiska råd som faktiskt fungerade. Och det gör mig hur lycklig som helst. Många av de råd som jag ger i boken är sådant som jag under lång tid prövat ut och sett att det fungerat. Många är enkla men effektiva.
Elisabet beskriver hur samtalen från föräldrarna, ibland via telefon och ibland vid hennes köksbord, betytt mycket även för henne själv.
– Det var fint att få göra den insatsen men också att jag, efter min pension, fortfarande kunde hålla mig á jour med hur situationen ser ut för de här familjerna.
Varför tror hon att de flesta samtalen hon fick rörde flickor?
– Min bok handlade om en flicka så att det blev ju naturligt på så sätt. Den vanliga skolmiljön i sig med alla intryck och kontakter är påfrestande för ett barn med autism och en vanlig missuppfattning är att de stödinsatser barnet behöver ska syfta till att det klara av det andra barn klarar. Det blir en oerhörd och onödig press som omgivningen lägger på barnet. Just när det gäller den stora andelen flickor som blir utbrända lägger de ofta så mycket kraft på att imitera, på att passa in. Ovanpå allt annat som tar energi så blir det till slut en fullkomlig överbelastning.
Elisabet menar att pojkarna ofta tar mer skada av att anses vara udda med mycket utbrott.
– Eller ”sammanbrott ”som en lärare jag träffade så klokt kallade det – i den nyansskillnaden ligger en stor förståelse för vad det egentligen handlar om. Vägen till utbrändhet kan vara längre för pojkar men visst finns det även utbrända pojkar.
Vilka tecken ska man vara lyhörd på när det kommer till barn som är på väg att bränna ut sig?
– Att orken inte finns där. Och på de psykosomatiska symtomen som huvudvärk, magont och illamående. Då handlar det ofta det en människa som befinner sig i en miljö som är för påfrestande och då gäller det att dra i nödbromsen.
Elisabet menar att man måste vara ute i god tid när man märker att något inte stämmer. Och kanske vara särskilt observant med flickorna som inte ”märks”.
– Det gäller ju att förebygga symtom på stress och att redan på förskolan vara uppmärksam på flickor som kanske inte hänger med eller som drar sig undan. Stödinsatserna behöver inrikta sig på att ge möjlighet att dra sig undan snarare än att hänga med på allt, att ransonera på energin helt enkelt. Personalens värdefulla erfarenheter runt varje barn med autism ska överföras till och tas emot av skolan för där hårdnar kraven snabbt och då gäller det att redan från början veta vilket stöd just det här barnet behöver.
Elisabet tror också att omgivningens förväntningar på flickors sociala behov kan vara en stress för tjejer. De får med sig att man ska ha kompisar och de ska tränas i samspel och i ömsesidighet. Fast det kanske inte är så självklart att det är vad tjejerna själva vill och behöver.
– Flickorna själva kan säga att de vill ha kompisar och är ledsna för att de inte har det men ibland kan jag uppleva att det mer är något som de snappat upp utan att kanske själva tycka så. Vi måste lära våra barn att det är ok att vara olika. Och det är ok att tycka om att vara själv.