Om betydelsen av böcker

Clara Törnvall var 42 år när hon fick diagnosen autism nivå 1. Mycket av det som tidigare varit förvirrande fick förklaring. Som den journalist hon är föll det sig naturligt att göra research om autism men hon saknade böckerna som beskrev sådana som henne själv genom tiderna; det kulturhistoriska perspektivet på högfungerande kvinnorna med autism. Så hon skrev en själv. För Clara Törnvall är övertygad om att böcker och kultur kan hjälpa oss att förstå såväl oss själva som vår omgivning.

Clara Törnvalls bok “Autisterna – om kvinnorna på spektrat” är en personlig essä som dels handlar om författaren själv men som också undersöker hur den autistiska kvinnan har tagit plats i kulturen, myterna och samhället genom tiderna. 

– Jag ville inte göra en bok som bara skulle handla om mig. Och inte heller gör en bok med en medicinsk, psykologisk självhjälpsingång. Sådana böcker finns det redan många av. Jag ville ta in kulturhistorien och skapa en vi-känsla. Att vi, de autistiska kvinnorna, är – och har varit – många och att det här sättet att fungera på alltid har funnits. 

Så varför är böcker och läsning så viktigt?

– För mig är böcker en hjälp till att leva. Stora ord men det är sant och så har det varit sedan jag var barn. Litteratur har varit ett sätt för mig att förstå världen och göra den mer begriplig. Ett sätt att komma närmare verkligheten helt enkelt.

I boken så skriver Clara om hur hon idag förstår hur hon som ung, omedvetet, använde böcker och filmer som en sorts manual om relationer och om andra. –Det som hjälpte mig var att viss kultur, särskilt ungdomskultur, ofta var så övertydlig. I tv-serier för unga och i ungdomslitteratur så står de flesta känslorna utskrivna och man jobbar inte så mycket med undertext. Det är fler förenklingar och lek med stereotyper. 

Hon beskriver hur de typiska rollfigurerna i ungdomskultur är så tydliga med varför de agerar på ett visst sätt. De är nästan som små vuxna i sättet och i hur de känner sig själva. 

– Det är ju naturligtvis för att de är skrivna av vuxna. Men den övertydligheten hjälpte mig. 

Clara beskriver maskering i sin bok, hur vanligt det är att som kvinna med autism att försöka kamouflera sitt annorlundaskap. Hon känner igen fenomenet hos sig själv och till sin hjälp har hon även här haft kulturen.

– I syfte att maskera mig själv så har jag ibland ordagrant använt repliker ur böcker och filmer. Repliker som har fastnat i mig och varit ledtrådar till hur man kan hantera situationer: ”Åh, så där kan man säga för att uttrycka det här”.

Karaktärer att känna igen sig i

Karaktärer i böcker har också fått fungera som guider och bundsförvanter när exempelvis förväntningarna på hur man ska vara som tjej varit för svåra att leva upp till.

– Jag identifierade mig starkt med pojkflickor i barn- och ungdomsböcker; som Simone i Ulf Starks Dårfinkar och dönickar och George/Georgina i Enid Blytons Fem-böcker. Jag kände mig aldrig särskilt flickig och den typen av gestalter blev därför viktiga. 

Som vuxen menar Clara att hon först och främst kan inspireras av verkliga kvinnor som hon hittar i biografiernas värld. Nästan alltid fria, självständiga och konstnärligt skapande kvinnor. Men idag är det mer aspekter av de som beskrivs som hon omfamnar och inte ”hela människan”.

Autisten under lupp

Varför är det så ofta autisten som är föremål för observation i litteraturen? Som ska förstås och undersökas? Och inte neurotypikern? 

– Naturligtvis är det för att neurotypikern är norm och i majoritetet men jag hade gärna sett mer av det omvända perspektivet, säger Clara och lyfter ett gott exempel i kapitlet om neurotypiker i Katarina Sörngårds “Autismhandboken”. 

– Jag tycker att Sörngård fångar hur viktigt det är för många människor att ingå i en grupp. Hur mycket de kan vara beredd att offra och göra för att passa in: ” de kan till och med bära obekväma kläder för att passa in!” och ”de kan säga att de gillar saker som de inte gillar egentligen bara för att ingå i gruppen!”. Hon beskriver neurotypikernas smått obegripliga beteenden utifrån att de skulle vara minoritet. Det är roligt och känns befriande. 

Att förstå för att slippa missförstå

Ju mer vi förstår av varandras sätt att vara, ju färre missförstånd riskerar vi, menar Clara och exemplifierar med neurotypikers förkärlek för undertexter.

– En autist förutsätter ofta att det inte finns en undertext medan neurotypiker ofta är öppna för att någonting sagt kan betyda någonting annat. Det bäddar för missförstånd. Idag kan jag vara öppen på ett annat sätt än tidigare. Jag frågar rakt ut om den jag pratar med menar det som sas eller om det var något som jag missade. 

I “Autisterna” exemplifierar Clara det med när Greta Thunberg – en annan välkänd autist – blir intervjuad i en talkshow om sitt miljöengagemang. Greta får då frågan om hon har dåligt samvete över att påverkat sin mamma operasångerskan Malena Ernman till att inte flyga i sitt arbete – vilket naturligtvis påverkar mammans karriärmöjligheter. Greta svarar ”Jag bryr mig inte om hur hon uppträder, om jag ska vara ärlig” och publiken skrattar i tron att hon skämtar. Men Greta är bara ärlig. Hon menar inget annat än det hon säger.

– Det finns en missuppfattning om att vi autister är avvisande. Att vår ibland bristande ögonkontakt och vår ärlighet kan upplevas som arrogans. Men jag tror att många neurotypiker har mycket att lära av oss vad gäller mod, civilkurage och att inte jämföra sig så mycket med andra, menar Clara. 

Respons från läsare

Clara har fått mycket respons på boken av andra kvinnor med autism. De beskriver en känsla av samhörighet, gemenskap. Av att inte känna sig ensamma om att vara som dem. 

– Det är fantastiskt. Det var det jag önskade. För första gången i mitt liv har jag en känsla av att ingå i någonting, att vara en del. Jag har ju själv hittat hem med hjälp av böcker och vet vad det kan betyda av att se sig själv i någon annan.

På frågan om vilka böcker som varit särskilt viktiga i processen att förstå sig själv nämner hon bland annat Lina Limans “Konsten att fejka arabiska” och Gunilla Gerlands bok “En riktig människa”.

– Jag läste den i väntan på min utredning och hade inte läst något liknande. Som så på pricken kunde beskriva hur det är att vara autistisk. Jag tror att Gerland hade större svårigheter än jag när hon växte upp men när jag läste hennes bok så var det som att sättas i direktkontakt med det där lilla barnet som var jag.  Jag kände igen så mycket. Hur det kändes i den där totala förvirringen. Att försöka förstå och ordna och iaktta omgivningen. Det är ett sådant hårt jobb och tar så mycket energi. När jag tänker på det så blir jag alldeles trött. Den där lilla tjejen. Vad hon kämpade.