Madeleine Lönnö skrev Ensamheten kan knappast bli större i samband med att hon vid 54 års ålder fick en adhd-diagnos. I boken får vi möta Olivia och Niklas, en äldre dam och en ung man, som lär känna varandra när Olivia blir inneboende hos Niklas i den stora villa han ärvt av sina föräldrar. Det framgår snart att det något omaka samboparet har en del att lära av varandra och att Niklas stora svårigheter att få ihop livet blir en utmaning som Olivia tar sig an.
– Jag ville skriva om en person som har adhd och jag ville göra det så mycket inifrån som möjligt, förklarar Madeleine.
Madeleine har arbetat som journalist men i bakhuvudet har tankarna funnits på att skriva något eget, gärna en roman.
– Men det är skillnad att skriva som journalist och att gestalta en person i en roman. Jag hade nog aldrig klarat det om jag inte gått skrivarkurser på Folkuniversitetet. Då upptäckte jag också det fantastiska med dialoger, hur mycket en persons sätt att utrycka sig kan säga om personligheten.
Egen diagnos en vändpunkt
Under några år lämnade Madeleine journalistyrket och arbetade med gravt psykiskt och fysiskt funktionshindrade. Hon trivdes och fascinerades av att det fanns många olika sätt att nå fram till människor, fast det från början kan kännas omöjligt.
– Men det var också under den här perioden jag upptäckte min egen adhd. Jag hade svårt att hålla tyst på möten om det var något jag tyckte skulle skötas annorlunda, och jag hade svårt att förstå instruktioner.
Diagnosen blev en vändpunkt, inte bara vad gällde jobbet.
– En kurs i KBT hjälpte mig att förstå hur adhd påverkade hela livet. Jag tror att många medelålders och äldre kan ha adhd utan att veta om det och skulle må mycket bättre av en diagnos.
Skrivandet ett sätt att uttrycka känslor
Madeleine tror att hon skrev Ensamheten kan knappast bli större främst som en reaktion på alla fackböcker som finns om adhd och där hon längtade efter en skönlitterär gestaltning av funktionsnedsättningen. En annan orsak var också alla åsikter och fördomar som finns runt olika sätt av vara och också ett sätt att nyansera bilden av adhd; att det även finns hos äldre och hos kvinnor.
– Eller så ville jag bara försöka skriva en bok och valde det område som låg mig närmast! Skrivandet har alltid varit ett sätt för mig att uttrycka känslor, och kanske har boken betytt mer rent terapeutiskt än jag hade i tankarna när jag började.
Madeleine beskriver hur hon först bara hade Niklas som huvudperson, men det var först när hon lät honom möta Olivia som fler förlag blev intresserade.
– Det är Niklas som har adhd och det är han som har mest av min egen personlighet. Att jag valde en ung kille till det beror på att jag inte så lätt ville avslöja min egen diagnos. Fast nu har jag förstås gjort det ändå …
Med Olivia har Madeleine fler livserfarenheter gemensamt med, och i henne kände hon igen sig mer åldersmässigt.
– Så på sätt och vis har jag gått igenom hela mitt liv med hjälp av huvudpersonerna. Men det är en påhittad historia och absolut ingen självbiografi!
Fanns det en tanke på att förmedla ett budskap med boken?
– Egentligen inte, jag satte igång och så hände det saker hela tiden… Efteråt kan jag se att budskapet kanske är – med risk att det låter uttjatat – vår rätt att slippa försöka vara det vi tror är normalt. Och hur viktigt det är att känna efter vad just jag mår bra av. Innerst inne. Kanske vill jag också visa hur lätt det är att hamna utanför, det vill säga sakna familj, arbete och säker inkomst – även om allt på ytan kan tyckas så lyckat.
Text: Cecilia Brusewitz