Catrin minns julen för tre år sedan när stämningen spårade efter julklappsöppningen. Sonen kände alla förväntningar och krav. ”Vi stressar barnen som redan har svårt att hantera känslor, genom att stressa till det mer. Barn känner av stämningen.” Nu släpper hon krav som utmanar ett trotsigt beteende och överför ingen förväntan – för att hon och sonen ska må bra när alla går hem.
Catrin försökte som förälder att upprätthålla jultraditionerna, tills den äldre familjegenerationen inte längre fanns. Nu tänker hon: Hur viktigt kan det vara? Behöver sonen en harmonisk mamma under julperioden, eller en jul med en sönderstressad förälder där ingen egentligen är nöjd?
– Chilla och känn efter. Jag vet att det är svårt, men vi stressar barnen som redan har svårt att hantera känslor, genom att stressa till det mer. Barn känner av stämningen. Vi vuxna låtsas som vi är lugna, men nej – det är vi inte. Känslorna är mer sansade nu när sonen är 15 år. Jag har tagit bort momentet där alla sitter samlade intill granen. Tysta stunden som uppstår när alla ätit julbord och barnen räknar paket. Nu har vi ett julklappsbyte och några extra paket till sonen.
”Överför ingen förväntan”
Sonen som har adhd och trotssyndrom, känner av alla förväntningar och krav inför jul:
– Jag har själv ställt till det genom åren. Nu släpper jag alla krav, överför ingen förväntan, förstärker ingenting. Det utmanar bara ett trotsigt beteende. Kommer inte alla barn precis när de vuxna satt sig vid bordet, gör ingen stor sak av det. Även jag har sagt: ”Kom nu, alla väntar”. Nu säger jag: ”Kommer du om tio minuter blir det mycket bra.” Visst hör jag suckarna och ser att det himlas med ögonen, men gästerna är här så kort stund. De vet inte vad som fungerar. Jag vill inte uppleva ännu en jul när sonen drar i den röda duken under bordet. Julen handlar om att mysa, slappna av och coola ner.
Det har tagit lång tid att förändra sitt förhållningssätt. Nu är Catrin 49 år, hon har lärt sig att inte bli sårad när sonens känslor krockar med allas förväntningar:
– Omgivningen, jag själv, alla bidrar till förväntningarna. Åh, snart är det jul. I skolan är alla glyttigt fina och uppklädda i skjorta på julavslutningen, alla förväntas ge svar på vad de ska göra på jullovet, var de ska resa. Tidigare har även jag sagt: ”Nu ska du ha skjorta, fixa håret”. Han ballade ur, jag blev besviken på mig själv. Klädkoder har jag släppt helt. Så länge han mår bra i luvtröjan, mår jag bra.
När stämningen spårar
Catrin minns tystnaden efter att julklapparna öppnats, när stämningen spårade för tre år sedan:
– Det här är inte möjligt, tänkte jag. Vad händer? Jag kände skuld och skam över presentöppningen där en familjemedlem hade ansträngt sig och frågat vad barnen önskade sig. Jag kom med tips. Sedan öppnades ett inslaget familjespel, situationen urartade. Sonen går sönder och skriker: ”Nej, det här ska jag inte ha till jul. Har du bestämt att jag ska ha detta, mamma?” Han gick ut på gården och fräste. Där står släkten med sårade känslor och upplevelsen av att de gjort rätt. Det högg i mig.
Den julen tyckte sonen att allt var dåligt, maten var äcklig, alla gäster påverkades. Sedan dess påtvingar hon inte sonen julkläder, kammat hår eller adventsljusstake på rummet:
– Jag frågar inte heller vad han önskar sig, bidrar inte med att höja förväntningarna. Vi pratar lagom inför jul om mat och mys, fokuserar mindre på paket. Sonen är händig, vill mecka med cykeln och ta sig ut. Det är svårt med julklappar som matchar. Presentkort har vi testat, men det hjälper inte vad vi än hittar på. Besvikelsen finns där ändå. Nu slår vi in symboliska smågrejer i fina paket, mina föräldrar ger en upplevelse som står på kortet. Väck med klädpaket och familjespel!
Hur ska vi må bra efteråt?
Catrin bjuder in sin äldsta son som är 25 år, hans tjej, barnens kusiner med föräldrar och sambon. Sonen drar sig undan om det blir för många, det blir bara jobbigt, säger hon:
– Jag frågade honom: Hur är en bra jul? Du kanske får prinsesstårta till svar, istället för gröt. Min son ville slippa kläderna, nu firar han julen i luvtröjan. Vi äter fortfarande julbord, men sonen får frukost med ägg och bacon, om han inte äter något annat. En dag med julgodis urartar. Vi undviker alkohol. Många vuxna är spända och vill dricka till maten, men då försvinner barnen ur fokus. Barn som är extra känslosamma och lätt tänder till, känner av när vuxna förändras efter några glögglas.
Musiken kommer stå på i bakgrunden under årets julafton i Catrins hem i Ystad, en julgäst spelar lite piano, de byter några klappar och äter mat. Julen firas för barnens skull – inte för att vuxna ska prata med varandra, äta den bästa maten, se fina ut och byta julklappar, säger hon:
– Vem ska må bra när alla gå hem? Det är vi – jag och min son. Vad behöver jag välja bort? Hur ska vi må bra efteråt? Åsikter har folk ändå. För tio år sedan var jag på helspänn. Sonen är fortfarande glad för en vit jul. Jag följer alltid med ut i snön. Det är viktigt att tillvara tiden som jag får följa med och kasta snöboll.
Text: Caroline Jonsson