Ida har ett brokigt arbetsliv bakom sig. Återigen har hon sagt upp sig, återigen står hon utan ersättning. Nu går hon en arbetsmarknadsutbildning inom städ som skapar tvivel, samtidigt som hennes yrkesdröm är glasklar. Ida vill inspirera och hjälpa människor, hon står bara inte ut med det oärliga sociala spelet. ”Jag vill skapa en mötesplats för själslig läkning”, säger hon.
Ida Eriksson är 36 år och avslutade nyligen en fast anställning som undersköterska på ett demensboende. Hon stannade i två år:
– Jag trivdes bra med de äldre, att få hjälpa dem upp på morgonen och ansvara för deras omvårdnad, mat och mediciner. Rutinerna var tydliga för arbetsdagen, men oförutsedda händelser inträffade ständigt. Någon ramlar, får en skada och en fallrapport behöver skivas samtidigt som några äldre sitter vid bordet och väntar på lunch.
Trots att jobbet var stressigt, tyckte Ida om att arbeta med just äldre som har demens. Hon uppskattade deras tydlighet när något var bra eller dåligt:
– Jag förstod dem, kunde tolka deras signaler och möta deras behov, men jag hade problem med de normalfungerande människorna på jobbet. Många lyssnade inte in de äldre. Kollegorna kunde ignorera deras signaler, ansiktsuttryck och kroppsspråk, vilket gjorde mig illa berörd.
Vill synliggöra problem
Efter en tid började Ida känna sig alltmer trött och stressad inombords:
– Jag är en problemlösare, finner ständigt svar på utmaningar. Men under en längre period orkar man inte ha fullt fokus och ständigt vara lösningsorienterad. Det var jobbigt i personalgruppen, jag ansågs vara problemet som ifrågasatte när kollegor inte följde rutinerna.
Ida beskriver hur hennes lojalitet med arbetsrutiner och bestämmelser, inte delades av alla. Många avvek från rutinerna, vilket Ida uppmärksammade:
– Då skar det sig. Kanske har det med min autism och adhd att göra, att jag har svårt att låta kollegor göra som de vill och låta det vara osagt. Jag vill synliggöra problemet, att vissa arbetsuppgifter kräver att vi följer rutinerna. Exempelvis en såromläggning, där en sjuksköterska gett oss tydliga instruktioner. När någon gör sitt eget påhitt, då vill jag lösa problemet vilket skapar konflikter.
”Min öppenhet vändes emot mig”
Ida försökte samtala med chefen om att det blir svårarbetat när alla inte följer rutinerna. Hon fick medhåll från chefen, att hon i sak hade rätt, men chefen agerade inte. När Ida bad om att få byta avdelning, fick hon höra från chefen att problemet troligen skulle uppstå på en ny avdelning.
– Det ansågs vara jag ”och mina diagnoser” som var problemet. Att det bara var jag som behövde tydliga rutiner. Jag höll inte med. Mina diagnoser och min öppenhet vändes emot mig. Jag sade upp mig. Nu känner jag att vi med NPF har ett annat sätt att känna in andra människors energier och känslor, vilket är en styrka. Tyvärr krockar denna styrka i mötet med normalfungerande kollegor.
Ida tillägger att den sociala interaktionen på arbetsplatsen generellt inte fungerade för henne:
– Jag är en öppen person, och har svårt för oärliga människor som sätter osynliga sociala regler. Man ska kallprata under rasten, många säger en sak men menar något annat. Man får inte prata om sjukdom i familjen eller berätta om personliga problem. Jag pratar om det som är svårt, alla har det svårt ibland. Efter en tid märkte jag att ingen annan delade med sig, det var bara jag.
När kollegorna vände sig emot henne började Ida till slut att ifrågasätta sanning och sig själv:
– Jag kände mig nästan paranoid. Vad är sant, vem är sann? Till slut fick jag medicinering för att bli mindre påverkad, men jag slutade snabbt. Skulle jag medicineras för att stå ut med min omgivning?
Tvivel
När hon sade upp sig från demensboendet kände Ida att hon inte orkade utsätta sig igen för det sociala samspelet med människor:
– Då syftar jag inte på äldre människor som har demens, jag menar normalfungerande människor och arbetskamrater som går bakom ryggen och säger kryptiska saker. Städbranschen! Det blir perfekt, tänkte jag.
Nu medverkar Ida på en arbetsmarknadsutbildning via Arbetsförmedlingen. Hon ska bli lokalvårdare. Det som en gång kändes som det perfekta yrket, skapar nu dubbla känslor inom henne:
– Jag vill hjälpa, bidra och inspirera människor, men jag får inte utlopp för mina drömmar eftersom ekonomin inte går ihop. Jag har så mycket att ge till samhället och livet, älskar att prata med folk och förstå hur människor fungerar. Jag står bara inte ut med det oärliga sociala spelet. Ska jag städa undangömd på ett ställe, där ingen ser mig? Jag kommer att dö inombords av tristess. Hoppet lever ändå om att en dag finna en fantastisk kollega, kanske hittar jag någon att städa med.
Förväntas fungera som andra
Under åren har Ida avslutat många anställningar. Aldrig har hon blivit ombedd att lämna. Hon har varit fast anställd, vikarie, praktikant, timanställd och hon har haft korta tredagarsjobb. Konsekvensen av hennes uppsägningar inom exempelvis matvaruhandel, förskola och vård, är att hon levt utan ersättning långa perioder.
– Jag har valt att lämna, för att jag mått så psykiskt dåligt. Generellt har jag lätt för att få jobb, men svårt för att stå ut. När jag bodde ensam överlevde jag med hjälp av social- och bostadsbidrag mellan anställningarna. Nu är jag sambo och har ett barn och nekas därför bidrag. Många gånger har jag känt att vi borde bli särbos, så att jag kan få hjälp och söka bidrag för mina bekymmer. Jag vill inte att han ska betala för mig, det gör även att det gnisslar rejält i relationen under dessa perioder.
Ida känner sig uppgiven när det gäller NPF och ersättning:
– Jag försöker fokusera på utbildningen, men just nu går min själ och min energi åt till att kriga för ersättning. Jag har jätteproblem i arbetslivet, men förväntas fungera som alla andra. Systemet är inte gjort för att sådana som oss ska ha ett familjeliv. Då blir din sambo ekonomiskt ansvarig för dig. Jag vill sova gott i vetskap om att jag får ekonomisk hjälp så att jag kan betala mina räkningar. Jag vill inte somna och känna skuld till någon.
En plats för läkning
Ida drömmer om att driva en gård, ett center för läkning. Hon är övertygad om att hon skulle lyckas, bara hon fann en ekonomisk lösning. Till gården vill hon välkomna människor som upplevt stress, har en skada eller en psykisk nedsättning. Hon har lyckats förr med sina projekt – som när hon gick en högskoleutbildning utan behörighet till högskolan, eller när hon under två år drev en verksamhet med nio hästar och levde lyckligt men snålt.
– Jag vill skapa en mötesplats för själslig läkning. En plats där man bara får vara, precis som man är. På gården ska människor få läka tillsammans med djur. Jag vill vara en vägledare och samordnare som bjuder in föreläsare, yogainstruktörer och yrkespersoner inom hälsa och rehabilitering. Kanske i samarbete med kommunen. I den rollen skulle jag trivas och få uppfylla min dröm om att få vara nära djur igen, samtidigt som jag hjälper andra människor.
Hon har erfarenhet av egenföretagarlivet och vet att hon mår bäst av att sätta sina egna arbetstider och krav. Tidigare jobbade hon sexton timmar varje dag med hästarna, ändå var hon inte trött.
– Kanske kan jag tänka klart min drömgård när jag städar, efter dagens städpass kan jag anteckna och färdigställa min företagsidé. Jag skulle ge tusen procent på gården. Folk behöver få läka i naturen och slopa sociala medier.
Text: Caroline Jonsson