Sedan Marita blev utbränd har hon fått olika stöd från Arbetsförmedlingen under flera år. Hon har själv varit drivande för att få insatserna på plats och har ännu inte hittat rätt. I vår hoppas hon att en SIUS-konsulent ska hjälpa henne att hitta ett jobb som hon orkar med.
Marita är 63 år och drabbades av utbrändhet i 50-årsåldern. Då jobbade hon som barnskötare på en förskola och fick inte bättre hjälp från läkaren än smärtstillande och uppmaningen att hon bara måste orka.
– Eftersom jag är plikttrogen så kämpade jag på. Men till slut höll det inte längre så jag sa till chefen att jag inte ville förlänga mitt vikariat och blev arbetslös i stället.
Stor hjälp av SIUS
Det visade sig vara svårt att hitta ett helt nytt jobb som utbränd kvinna över 50. Marita beviljades lönebidrag och tackade ja när en handläggare på Arbetsförmedlingen frågade om hon ville ha hjälp av en SIUS-konsulent – en stödperson som hjälper till med att söka jobb och att etablera sig på en ny arbetsplats.
– Det var svårt att hitta en arbetsplats och förklara om lönebidrag på egen hand. Men där var SIUS-konsulenten till stor hjälp eftersom han redan hade kontakt med företag som var intresserade av att ta emot personer med lönebidrag.
SIUS-konsulenten presenterade några möjliga arbetsplatser som Marita fick kontakt med. Sedan följde och stöttade han henne genom hela processen, som ledde fram till ett jobb som arbetstränande receptionist på en sjukgymnastikmottagning.
– Han följde med på intervjuerna och skötte allt pappersarbete. Och när jag började jobba kom han regelbundet på besök och såg till att allt fungerade som det var tänkt. Han kunde också ringa och kolla läget efter arbetsdagens slut. Det var en väldigt värdefull insats som gav mig en möjlighet som jag aldrig fått annars.
Marita fick anställning på halvtid, men efter några månader blev hon utbränd igen. Hon förstod inte riktigt varför då, men nu när hon ska utredas för ADHD har hon kommit till insikt.
– Jobbet var alldeles för spretigt med för många olika uppgifter samtidigt, många plötsliga utryckningar och konstanta arbetsavbrott i form av besökare och telefonsamtal. Nu vet jag att jag inte klarar så många bollar i luften. Det är ju precis vad jag och många med ADHD har svårt med.
Värdefullt att vara del av en gemenskap
Genom åren har Marita också fått möjlighet att arbetsträna inom flera olika yrkesområden. Ett år på en syateljé där hon stortrivdes, en period på en skola där hon blev slutkörd av ljudnivån och nu i höstas på kontor hos ett företag som samarbetar med Arbetsförmedlingen.
Syftet med arbetsträning brukar vara att mäta arbetsförmågan för att på sikt hitta ett anpassat arbete. Maritas upplevelse är att arbetsträningen även har en viktig social funktion genom att minska den isolering som kan uppstå om man är hemma länge:
– Om man trivs på arbetsplatsen är det positivt för hälsan att få tillhöra ett sammanhang med kollegor och gemenskap. Genom arbetsträning har jag fått flera nya vänner som befinner sig i en liknande situation, i stället för att sitta hemma och vara ensam om mina problem. Det är jag glad och tacksam för, säger Marita och pratar passionerat vidare om hur fantastiskt det var på syateljén som väckte hennes gamla sömnadsintresse till liv och öppnade dörren till en ny värld av sömnadsforum på nätet.
Nytt försök i höst
Arbetsträningen som hon gjorde i höstas syftade till att mäta Maritas ork och behov inför en ny SIUS-insats i vår.
– Det som kom fram var att jag behöver hjälp med att avgränsa mitt arbete så att jag inte gör för mycket, att jag behöver få stöd med regleringen av paustid och arbetstid, och att min arbetsförmåga ligger någonstans mellan 25 och 50 procent. De konstaterade också att jag har hög motivation.
Marita vågar inte ha för stora förväntningar på vad den nya SIUS-insatsen ska leda till:
– För det första så vet jag att jag måste driva på för att något ska hända. Inget kommer hända förrän jag kontaktar dem. Det finns bra personer som jobbar på Arbetsförmedlingen men de verkar ha alldeles för mycket att göra. Sen tror jag min ålder är en nackdel, jag har ju inte så många år kvar att jobba.
Hon har ändå inte gett upp hoppet om att hitta ett arbete där hon kan tillbringa de sista två-tre åren av sitt yrkesliv, men vill inte göra det till priset av sin hälsa.
– Jag har ju positiv erfarenhet av SIUS och tror att de kan hitta lämpliga arbetsplatser. Min förhoppning är att få arbetsträna en period först och att det sen leder fram till en anställning. Det som oroar mig är om jag kommer orka och hur jag kommer må. Jag behöver balans – ett lagom stimulerande arbete med lagom många arbetstimmar så att jag inte blir utmattad eller försakar min fritid.
Sedan tillägger hon fundersamt:
– Nu vet jag hur jag fungerar och det är en viktig pusselbit för att hitta rätt. Hade jag fått en ADHD-diagnos som ung och kunnat välja yrkesbana med den självkännedomen hade jag kanske till och med hittat rätt från början.