Sven Bölte (professor KIND) och Tatja Hirvikoski (docent KIND) samtalade om forskning och NPF tillsammans med Attentions ordförande Anki Sandberg. ”Individer med NPF och anhöriga är värda precis lika god kvalitet som krävs inom övrig hälso- och sjukvård. Idag är verkligheten inte sådan”, säger Hirvikoski.
Sven Bölte är professor, psykolog och föreståndare för KIND, som är ett kompetenscentrum för forskning, utveckling och utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar på Karolinska Institutet och Region Stockholm.
– Forskning kan förändra samhället till det bättre, men det krävs även vilja att implementera forskningen. Vi forskare har ingen möjlighet att bestämma vad verksamheterna gör med våra forskningsresultat. Om vi hade haft möjlighet att sprida vår forskning om NPF till alla verksamheter som har behov av kunskapen, hade vi befunnit oss på en helt annan nivå.
Fortfarande råder mycket ”tyckande” när det handlar om NPF, konstaterar Bölte:
– Det skulle aldrig tolereras inom andra områden. Som forskare skulle jag påstå att vår forskning ofta ignoreras. Många beslutsfattare vet heller inte hur man ska ta sig an frågan om NPF, eftersom det är en komplex fråga. Samhällsfunktionerna skulle behöva byggas om från grunden, det är en fråga som inga ansvariga kan överblicka. Många vågar inte ta i den frågan. Energi saknas för att uppnå nya mål, när många verksamheter styrs av rädsla att göra fel.
Strävan efter högsta kvalitet
Tatja Hirvikoski är forskare vid KIND på Karolinska Institutet. Hon arbetar även med forskning och utbildning vid Habilitering och Hälsa inom Region Stockholm. Hennes forskning fokuserar på hälsa och ohälsa hos personer med funktionsnedsättningar, samt hur vården kan göras bättre för dessa personer och deras familjer.
– Inom exempelvis hjärtsjukvård accepteras inget annat än högsta kvalitet. Jag önskar att samma strävan skulle råda inom NPF-området: att skolans värld, kommunala verksamheter och alla samhällsfunktioner som möter personer med NPF tog kvalitetsfrågorna på lika stort allvar. Individer med NPF och anhöriga är värda precis lika god kvalitet som krävs inom övrig hälso- och sjukvård. Idag är verkligheten inte sådan.
Hirvikoski har drivits av frustrationen länge, i sitt arbete med att göra vården bättre för individer med NPF och deras familjer.
– Kunskap finns – men den implementeras inte. Redan för tjugo år sedan arbetade jag med NPF-utredningar. Patienter erbjöds läkemedelsbehandling, men därutöver hände ingenting. Redan då fanns forskning som hade kunnat implementerats och förbättrat tillvaron för dessa individer. Vi borde ha kommit mycket längre inom det neuropsykiatriska området genom att implementera all kunskap som finns.