När Magnus var 44 år fick han sin adhd-diagnos. Medicinen gör att han kan planera, prioritera och strukturera. Han agerar medvetet nu, tankarna skenar inte och han reagerar inte på allt. ”Det enda jag önskade i livet var sinnesro – att min hjärna skulle låta mig vara ifred. Den sinnesron har jag fått nu med rätt medicin.
För fem år sedan fick Magnus Mattson sin adhd-diagnos, han har medicinerat sedan dess. Han hade sökt vård för sitt mående under lång tid. Vårdcentralens läkare erbjöd medicin mot ångest, depression och oro när han bad om hjälp, men Magnus kände att det var något annat. Han ville veta orsaken till sitt mående, inte bara lindra olika symtom.
– När jag som 44-åring fick rätt diagnos och började att medicinera för min adhd minskade all stress och oro.
– Tidigare mediciner mot enbart ångest hjälpte inte, jag mådde bara sämre. Adhd-medicineringen hjälper mig att stilla intryck. Jag reagerar inte på hundra saker, sömnen är bättre. Mina tankar skenar inte längre. När jag kan samla mig leder mina problem inte längre till stress, ångest och oro. Jag kan planera, strukturera och kontrollera min vardag.
Sökte sinnesro
Magnus mådde väldigt dåligt före diagnos:
– Livet var kaos från unga år, det var stökigt i huvudet. Problemen byttes bara ut. Jag självmedicinerade med alkohol och vägde drygt 20 kilo mer än idag. Ekonomin var kass, allt var skit. Gick jag in på ett jobbmöte lovade jag ofta mycket som jag inte kunde genomföra, alla löften som jag inte kunde hålla skapade stress.
Magnus slutade dricka redan före diagnos och medicinering. Han kände starkt en dag att han behövde förändra det han själv kunde påverka. Kaoslivet kunde inte fortsätta. Han bröt med bekantskapskretsen som drack, nu är det sex år sedan han använde alkohol för att stilla sinnet:
– Jag har inget behov nu med rätt medicinering. Det enda jag önskade i livet var sinnesro – att min hjärna skulle låta mig vara ifred. Den sinnesron har jag fått nu med rätt medicin. Jag mår bra, blir sällan upprörd och behöver inte längre fly ifrån något. Aldrig undrar jag vad jag har sagt eller gjort.
Agera – inte bara reagera
Magnus arbetar fortfarande på Volvo, som han gjort sedan 1994, men idag är han placerad på huvudkontoret med ansvar för produkter i 50 länder. Han saknade grundskolebetyg efter en stökig skolgång och hade tur som fick jobb i verkstaden och därefter som tekniker.
– Det är nog tveksamt om jag hade klarat av positionen jag har idag om jag inte fått medicin. Jag minns en jobbresa till Sydafrika när jag glömt medicinen hemma. Det kändes som att jag skulle få frispel, som om kroppen exploderade inifrån efter en tid. Känslan påminde om livet före jag fick hjälp, min sambo fick stötta mig på telefon flera timmar för att jag skulle hålla ihop.
Magnus sämsta dagar nu är som livets bästa dagar före medicinering, säger han:
– Åren efter diagnos med medicin är de bästa i mitt liv. Jag kan ta ansvar för hur jag mår nu, när jag har tillgång till delar i hjärnan som kan planera, prioritera och strukturera. Det finns förutsättningar nu, med en lugnare hjärna, att bygga självkänsla och självförtroende. Jag kan göra jobbet själv och agera medvetet i stället för att reagera på allt i min omgivning.
Träning och självkännedom
Livet har även förbättrats sedan han fann träningen:
– 2014 började jag träna i liten skala, när jag var i extremt dålig form. Efter fyra år började jag att satsa mer. Nu kör jag långdistanstriathlon. Träning ger hjärnans nervtrådar återhämtning och motverkar depression. Jag äter och sover bättre, och kan därmed bygga upp mig som människa. Medicineringen påverkar inte träningsförmågan.
Magnus gick en ledarskapsutbildning några år före sin diagnos. Då förstod han att hans hjärna fungerade annorlunda. Han kunde inte översätta kunskaperna från utbildningen till sitt eget liv:
– Ett frö såddes under utbildningen. Jag var inte en av dem som kunde känna och tänka innan jag reagerade på något. Jag är fortfarande intresserad av självkännedom och jobbar med tankar, känslor och beteende. Nu hinner jag observera och identifiera vilka miljöer jag mår bra i. Före medicinering, i konstant stresspåslag, fanns ingen möjlighet att reflektera.
Misslyckanden sätter spår
Erfarenheter med många misslyckanden i exempelvis skolan, gör det svårt att även lära sig ta plats. Hur man har blivit behandlad och hur man har behandlat sig själv sätter spår, säger han:
– En följd av diagnosen är ofta ett sämre självförtroende, som du kan börja bygga upp när sinnet stillas med hjälp av mediciner. Jag har även blivit bra på att acceptera det som är svårt för mig, jag kan uttrycka mina gränser och ta ansvar för att anpassa situationer. Fortfarande kan jag bli taggig i samband med stora förändringar. Om mycket inte blir som jag har tänkt, kryper jag gärna ihop. Det har inte försvunnit, men genom att jag kan planera blir livet mer som jag tänkt nu.
Text: Caroline Jonsson Foto: Camilla Ankarbratt