Kommer du ihåg filmen om Forrest Gump från 1994? Jag minns den mycket väl. Filmen grep tag om mig. Handlingen kretsar kring en mycket speciell person, en person som hade kunnat utmålas som ömklig, udda och märklig på alla sätt och vis. Du som sett filmen vet att det istället är en film som inte hänger sig åt stereotyper, missmod och missriktad välvilja. Filmen om Forrest Gump är en film om varje människas förträfflighet och rätt att vara på sitt eget vis. För mig bevisar filmen hur viktigt det är att söka ljuset i sitt eget liv, att inte vara rädd och leta efter det positiva som kan leda till dagliga mirakel.
Jag minns att min filmupplevelse präglas av en förunderlig ton som tar sikte på livets små och stora mysterier. Där fanns inte ett spår av den där jobbiga ”vill-du-så-kan-du” attityden. I stället handlade det om att se minsta lilla möjlighet och om att fortsätta framåt. Filmens budskap är att trots sina avsevärda problem, lyckas Forrest Gump (spelad av skådespelaren Tom Hanks) bli elitidrottsman, krigshjälte i Vietnamkriget och framgångsrik affärsman.
Att ensam inte är stark är en generell sanning i allmänhet men i synnerhet när det handlar om psykiatriska diagnoser. Därför tror jag att det är farligt när olika diagnoser stigmatiseras, för det skapar isolering och oro. Förutfattade meningar blir bestående.
Jag tänker att kamratskap, gemenskap och samhörighet är nyckeln till framgång. Alla spelar roll. Framtiden är aldrig utstakad och färdig. Det är vi som tillsammans formar våra liv. Ensam är aldrig stark.
I det goda samhället är det viktigt med tolerans och att människor möts och tar ansvar för varandra. Jag vet att solidaritet är ett ord som gör sig bäst i praktisk handling.
Socialstyrelsen har gjort en analys som visar på stora konsekvenser för personer med Adhd vad det gäller arbete och sjukskrivning. Forskning visar att sociala konsekvenser riskerar att öka över tid för personer med till exempel Adhd. Även närstående kan drabbas av sämre levnadsvillkor som en konsekvens.
Verkligheten är trots alla goda ambitioner och orubblig vilja, inte rättvis. Socialstyrelsen visar att Adhd är ett komplext tillstånd. Det är nödvändigt att ha en helhetssyn vid både utredning och insatser – inte minst ett livsloppsperspektiv. Adhd kan medföra ett livslångt funktionshinder. Hos vuxna med Adhd finns det ofta andra psykiatriska och somatiska sjukdomstillstånd som riskerar bli mer uttalade med tiden. Det finns en stor risk för utanförskap och utsatthet i de allra flesta av vardagslivets olika områden, så som studier, arbetsliv, fritid, relationer och familjeliv.
Det är ingen tvekan om att vägen till en diagnos ofta är lång, tung och krokig. I mitt arbete med målgruppen äldre märker jag att det är extra problematiskt hos äldre personer som diagnostiseras först som pensionärer. Många har känt sig utsatta, ansatta och missförstådda under mycket lång tid.
Givetvis är det viktigt att vården, omsorgen, läkare, skolan, läkemedelsindustrin och arbetsmarknaden tar sitt ansvar. Men det räcker inte. Diskrimineringslagstiftning och förordningar i vården når heller inte ända fram. Det handlar om hur vi – var och en – väljer att agera, tolerera och hur ofta vi alla räcka ut en hand till en medmänniska.
Det finns många saker som kan göra skillnad för framtiden. Några är viktigare än andra. Jag tror att det handlar om:
Mer kunskap – det är ingen tvekan om att vuxna med Adhd är en grupp som i hög grad påverkas av sin diagnos när det gäller exempelvis sjuklighet, arbetslöshet, jämlikhet och levnadsvillkor. Den kulturella och socioekonomiska bakgrunden spelar också roll. Risken är stor att brist på kunskap och intresse gör att äldre personer med Adhd gör att många blir utan utredning, behandling och stöd.
Det finns också en manlig norm i samhället men också i vården och omsorgen som kan leda till att kvinnor med Adhd inte får rätt diagnos och behandling.
Att inte dra nytta av den kunskap som finns är ett enormt slöseri för samhället i allmänhet men i synnerhet för enskilda individer och deras familjer.
Tvärvetenskapligt stöd och behandling – vuxna med Adhd är en grupp med stor variation.
Internationella riktlinjer föreslår att stöd och behandling av Adhd bör vara tvärvetenskaplig och bestå av en kombination av psykosociala och pedagogiska insatser som vid behov kan kombineras med läkemedel. Ändå ska utgångspunkten alltid vara att all behandling ska individanpassas. Här måste det ske en uppryckning. Möjligen kräver det mer resurser men personligen tror jag att det framför allt kräver ökad vilja och engagemang bland alla de professioner som kommer i kontakt med individer som söker hjälp och stöd. Utan jämförelser i övrigt är det skillnad på att jobba med att montera döda ting, till exempel en bil och att möte människor som vänder sig till olika instanser som har till uppgift att hjälpa och stödja.
Öka tillgången till specialistpsykiatri – forskare och personal som finns inom det neuropsykiatriska området ser ökande inflöde av nydiagnostiserade Adhd-patienter. Utvecklingen verkar inte stanna av. Med tanke på att Adhd, i vissa fall, medför en livslång funktionsnedsättning kan detta komma att innebära en mycket hög belastning på specialistpsykiatrin. Därför måste primärvård klara av att ta ett större ansvar.
Det som verkar vara det största hindret för utslussning till primärvården är de begränsningar som finns i förskrivningsrätten av flertalet Adhd-läkemedel. I dag får medicinen bara ges av specialistläkare i psykiatriska specialiteter. Alltså inte av underläkare/ST-läkare i psykiatri eller specialister i allmänmedicin. Ur ett patientperspektiv riskerar vården att bli splittrad, eftersom primärvården är första linjens psykiatri. Alla är mer eller mindre överens om att det är primärvården som är vägen in och ut ur specialistvård. Det är primärvården och vårdcentralerna som ska hantera lindrigare depression och ångestsyndrom. Därför är det viktigt att se över ansvarsfördelningen utifrån förskrivningsrätten och en sammanhållen vård.
Forrest Gump sade ”Livet är som en chokladask; man vet aldrig vad man får”. Inställningen borde delas av fler läkare, lärare, arbetsförmedlare, chefer eller handläggare på Försäkringskassan. Låt oss alla tänka lite mer som Forrest. På så sätt formar vi en framtid som passar fler, där ensamhet och isolering minskar och där alla kan leva utifrån sin bästa förmåga.
Text: Peter Sandberg. Utredare och generalist SKPF Pensionärerna