Per har dokumenterat kommunens brister sedan 2015. Nu hoppas han att DO – Diskrimineringsombudsmannen driver ärendet:
– Våra barn slussas genom skolsystemet för att kommunen ska slippa genomföra kraftfulla åtgärder som kostar pengar. När barnen som inte kan vistas i skolmiljön lämnar grundskolan är problemet löst. Med sju barn ser vi tydliga systemfel.
Per är pappa till sju barn i åldrarna 10 – 25 år. Alla barnen har autism och flera har adhd, därutöver har några även Tourettes, språkstörningar, epilepsi, ångesttillstånd, lindrig depression, skolios, astma och allergier. Alla barnen har mått dåligt i skolmiljön. Fem av dem har haft hög skolfrånvaro. Förutom ständiga möten med skola och vård, har föräldrarna kontakt med Skolinspektionen, Skolväsendets överklagandenämnd och nu senast – Diskrimineringsombudsmannen.
Han har lärt sig navigera genom den svenska skollagen, kommunallagen och FN:s barnkonvention. Kommunen är huvudman för de kommunala skolorna. Sedan 2015 har han dokumenterat huvudmannens bristande arbetssätt:
– Med sju barn ser vi tydligt kommunens systematiska arbetssätt. De förhalar, lägger över ansvar och skolchefer gör sig oanträffbara. Nu har vi fyra barn med problematisk frånvaro. Femte barnet har kämpat, men fick plats i kommunens SU-grupp, särskild undervisningsgrupp. Därmed förändrades tillvaron dramatiskt till det bättre. Innan denna åtgärd pågick hans rörelsetics varje kväll. Han somnade i total utmattning flera timmar efter läggdags. Idag är hans ryckningar nästan borta.
Skolchefer duckar
Barnen som går i gymnasiet betalar priset för bristande stöd i grundskolan, säger han:
– Till slut blir de helt nedbrutna, saknar självförtroende. Ett barn är sjukskrivet, en har reducerad skolgång. Ett barn i grundskolan kommer till hallen hemma, vid ytterdörren växer paniken. Det landar på oss föräldrar att få dem må bättre. Tack och lov älskar de lekar och aktiviteter som intresserar dem, de ger oss ständigt ljusglimtar. Jag och min fru har tagit oss igenom saker vi inte ens trodde var möjliga att vi någonsin skulle behöva ställas inför.
Han efterlyser ansvarstagande från huvudman – särskilt i en kommun där rektorer och specialpedagoger byts ut i snabb takt:
– Allt stannar upp i den höga personalomsättningen. Otaliga gånger får vi höra: ”Nu kommer en ny rektor som måste få tid att påbörja arbetet”. Ständigt på bekostnad av barnen. I samband med skolbyte med samma huvudman förhalas insatser av samma anledning, rektorn är ny och behöver tid. Vi har krävt möten med skolchef och grundskolechef, de vägrar träffa oss.
Huvudman avslår rektors ansökan
Per jobbar 80 procent som pedagog i en skola med samma huvudman vars arbetssätt han strider emot. Dagen han inte arbetar, ägnas åt administrativt arbete för barnens skolsituation. Den problematiska frånvaron har blivit utredd flertalet gånger och alltid landat i att det är skolsituationen som orsakar barnet svårigheter att vistas och arbeta i skolmiljön.
– Den senaste rektorn har skriftligt konstaterat att barnen inte får sin grundläggande rätt till skolgång tillgodosedd. Tre terminer har rektorn sökt stöd för att möta barnens olika behov, men fått avslag. Det gäller två av barnen som vi också tror behöver särskild undervisningsgrupp.
Beslut om avslag tas av en lokal rektorsgrupp, utan representanter från elevhälsan eller utbildad personal, med motiveringen att det finns flera åtgärder för hemskolan att införa. Nu har Per fått veta att huvudmannen: ”har behov av nya utredningar av den problematiska frånvaron”, trots allt underlag där skolans rektor intygar att de inte kan möta barnens behov:
– Hur många gånger ska en huvudman tillåtas utreda problematisk frånvaro som redan är utredd? Vi har en rektor som intygar att skolan brister och inte kan tillgodose elevens behov. Vi har erfarenhet av utredningar som tar märkliga former, lärare som ifrågasätter barnens diagnoser, möten med skolpersonal och mitt barn som resulterat i att han sluter sig och vägrar återgå. Anpassad studiegång har satts in före placering i SU-grupp, trots att anpassad studiegång är sista steget enligt skollagen, eftersom ämnen plockas bort. Det är en markant insats som påverkar barnets framtid.
”Bristfällig systematik i arbetet”
Per beskriver bristande åtgärdsplaner som inte möter barnens särskilda behov. Efter en anmälan till Skolinspektionen får skolan ett föreläggande med skrivelsen: Sammantaget påvisar utredningen i aktuellt ärende att det funnits en bristfällig systematik i arbetet med att fånga upp och analysera elevens behov.
– Det blir aldrig bättre. Allt pågår. Det brister i åtgärdsprogram som saknar konkreta åtgärder, utvärderingsbara mål och kontinuerliga utvärderingar. Under tiden mår barnen allt sämre och Skolinspektionen har väntetid på ny anmälan om brister, eftersom skolan ska få tid på sig att införa åtgärder och insatser. Så vi väntar.
En utredning om särskilt stöd ska inkludera röster från elev, vårdnadshavare och skolpersonal:
– Vi har erfarenhet av utredningar där enbart skolpersonal tillfrågats om vad de tror att vi och vårt barn anser om diverse frågor. De tog inte ens kontakt med oss. I utredningar som vi anser varit bra är problemet att pedagogerna inte genomför föreslagna anpassningar. Vi har även barn som haft egen resurs, där lärare ber om ännu mer stöd för att barnet ska nå målen. Trots det tas stödet bort av rektor. Barnets frånvaro ökar, mår allt sämre vilket leder till en orosanmälan. I skolans anmälan står inget om barnets diagnoser, behov eller om stöd som togs bort. Socialtjänsten konstaterar snabbt att problem finns i skolan, inte i hemmet. Kort därefter avslutar rektorn sin tjänst.
Den oändliga väntetiden
Ett av barnen går till skolan ett fåtal timmar, till skolmiljön som gör honom sjuk. Efter en liten stund blir han hemsänd. Han är ljudkänslig och får huvudvärk av fläktljud och annat som stör. Rektorn intygar att lokaler saknas som tillgodoser hans behov. Inte heller kan studierna anpassas ytterligare. Huvudman avslår varje gång rektorns ansökan om SU-grupp med anpassade lokaler.
– I två andra fall där vi anmält bristande åtgärdsprogram till Skolväsendets överklagandenämnd avslutas ett ärende på grund av skolbyte, men med samma huvudman. De ska få tid på sig. Problemet kvarstår att gamla skolan aldrig förbättrar sitt arbete med bristande åtgärdsprogram. Även om barnet byter skola ska de utreda behoven. När vi fått rätt i ärenden får skolan information och åtgärdsprogram rivs upp. Sen släpper myndigheten ärendet. Ingen ansvarar för uppföljning.
Per beskriver att Skolinspektionen däremot följer upp:
– Dock märker vi att när små åtgärder sätts in avslutas ärendet. Allt ska testas. Ny anmälan genomförs efter väntetiden passerat, för att konstatera att åtgärden inte haft önskad effekt. Våra barn slussas genom skolsystemet för att kommunen ska slippa genomföra kraftfulla åtgärder som kostar pengar. När barnen som inte kan vistas i skolmiljön lämnar grundskolan är problemet löst för huvudman. Med sju barn ser vi tydliga systemfel. Huvudmannen skjuter upp, låter saker ta tid, genomför små insatser för att tjäna tid och puttar problem och därmed lösningar framför sig. ”Det kan inte få pågå!”
Per beskriver SIP-möten, där alla aktörer som stöttar barnen möts:
– Trots all informationsförmedling mellan skola och vård, påstår huvudman att de ingenting vet. De behöver mer information och mer tid. Enligt vår uppfattning vill kommunen friskriva sig all form av ansvar. Skolan är skyldig att säkerställa att barn kan vistats i skolmiljön och utvecklas. Om kommunikationen fungerade och insatser genomfördes skulle vi ha en helt annan situation. Per tillägger att kostsamma platser står tomma i kommunens SU-grupper. Som pedagog vet han att det inte beror på bristande behov:
– Skolinspektionen driver inte ärende gentemot huvudman. Att lägga över ansvaret till varje nyanställd rektor innebär att de friskriver sig ansvar. När rektor dessutom söker stöd för kostsamma åtgärder som SU-grupp avslår de ansökan. Kommunen och huvudmannens systematiska arbetssätt måste förändras. Annars kommer vi ingenstans med dessa barn. De fråntas grundläggande rättigheter till skolgång och rätten till särskilt stöd utifrån individuella behov. Det kan inte få pågå!
Det är inte Per på bilden och han heter egentligen något annat.
Text. Caroline Jonsson Illustration: Pernilla Förnes