2005 fick skolresursen Joakim Karlsson möjlighet att åka och utbilda sig som coach i England. Utbildningen baserades på en modell och ett tillvägagångssätt kopplat till elever med problematisk skolgång. Väl hemma i Kungsbacka igen tog Joakim tag i sitt nya uppdrag som coach med full kraft och har alltsedan dess hjälpt hundratals elever att komma tillbaka till en fungerande skolgång.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan coaching-verksamhetens start. Antalet skolor som coacherna ska samverka med har blivit betydligt fler, samtidigt som antalet kollegor successivt har minskat. Oavsett, så kämpar Joakim ihärdigt på för det är något särskilt med de här barnen som han vurmar extra mycket för:
– Jag anser att de inte får det stödet som de behöver. Ofta är det väldigt enkla saker som de behöver och inte får. Resursstarka föräldrar är ofta avgörande. Det är en ojämlik orättvisa som jag inte gillar, säger han.
Vilka är barnen som de jobbar med?
Coacherna samverkar med flera skolor i kommunen och får enbart bli inkopplade om skolan uttömt alla sina resurser.
– Skolan måste ha satt in resursstöd, upprättat ett åtgärdsprogram och kopplat på elevhälsan, innan de eventuellt kan få hjälp av oss. Om allt det är på plats och de ändå inte får ordning på situationen kring eleven så kan rektorerna ansöka om insatser från oss via vår verksamhetschef, förklarar Joakim.
Det kommer in betydligt fler ansökningar än de hinner arbeta med, så de måste prioritera bland de mest akuta ansökningarna. Ungefär 10-20 ansökningar per år hinner de med. Från början var det flest utåtagerande killar bland ansökningarna, vilket ser helt annorlunda ut idag. Idag är det fler tjejer än killar och uteslutande elever med problematisk skolfrånvaro. Majoriteten har en NPF-diagnos i botten och de flesta går på högstadiet.
Tre olika steg de arbetat efter
Joakim utbildades i England, och med vissa modifikationer ligger modellen till grund för de olika stegen de utgår ifrån i sitt arbete. Första steget handlar om att kartlägga elevens situation.
– Vi kikar grundligt på allt som finns dokumenterat kring den här eleven. Föräldrarna har öppnat upp sekretessen, så vi får också ta del av all dokumentation exempelvis från Soc, Bup och skola. Vi gör intervjuer med eleven, vårdnadshavare, skolpersonal och andra viktiga personer i nätverket. Vi är också ute och observerar fem skoldagar för att få så bra överblick som möjligt, berättar han. När kartläggnings-pusslet är lagt, så drar sig coacherna tillbaka och sammanställer en bakgrundsrapport. I rapporten kan man läsa allas nulägesbild, vilket är viktigt för att få en gemensam samsyn kring elevens situation. Tredje och sista steget handlar om att coacherna ger rekommendationer till skolan kring hur de bör lösa situationen.
– Det kan vara allt från att förändra spelreglerna i klassrummet, till att kika på befintligt åtgärdsprogram som inte alla tagit del av. Ibland ser vi ingen lösning, utan måste själva gå in och jobba med eleven, berättar han.
Även om coacherna ibland själva måste gå in och konkret arbeta med eleven, så är alltid ambitionen att inte själva långsiktigt bygga in sig som lösningen i skolan. Lösningen måste på sikt finnas på plats i skolan annars blir det inte hållbart.
Förebyggande arbete
Det är med lite sorg i rösten som Joakim berättar att de enbart kopplas in när det är akut och ”brinner”. De har ingen möjlighet att vara med och jobba förbyggande. Det finns ofta tidiga tecken som skolorna behöver bli bättre på att uppmärksamma och systematisera.
– Det kan ju vara att eleven alltid kommer sent på måndag morgon, eller har ströfrånvaro som tilltar i styrka. De kanske börjar undvika idrottsundervisningen, säger Joakim
En annan del i att arbeta förebyggande menar Joakim är att skolorna borde koppla in vårdnadshavare betydligt tidigare.
– Jag tycker att många skolor är rätt så dåliga på att lyssna och ta vårdnadshavare på allvar. Om de framför oro, så är det ofta bra att agera på det i ett tidigt skede. Jag hör ofta att vårdnadshavare känner sig ifrågasatta och anklagade, vilket aldrig blir bra i slutänden, säger han.
Ibland är coacherna med i skolmöten med vårdnadshavare som en neutral punkt. De bygger ofta en relation med vårdnadshavare först, eftersom det kan vara svårt att bygga en relation med en elev som kanske har varit hemma i flera år. Vårdnadshavarna kan ofta vara bryggan mellan coacherna och eleven.
Coacherna gör stor skillnad
Joakim tycker att han har världens mest givande jobb. Att hjälpa barn och unga att utvecklas och komma vidare i livet ger honom energi att år efter år fortsätta sitt enträgna arbete. Även om han är en lite blygsam person, så sträcker han lite extra på sig under slutet av intervjun och berättar att coachernas arbete verkligen gör skillnad.
– Jag kan stolt säga att vi har lyckats med alla elever vi har tagit oss an. Alla elever vi har jobbat har kommit vidare in på introduktionsprogrammet på gymnasiet, en del har blivit behöriga och andra inte. Men jag tycker definitionen av att ”lyckas” ser olika ut. Alla elever har tagit steg framåt i utvecklingen och vi har satt i gång en process och det går framåt, säger Joakim.
JOAKIMS TIPS TILL SKOLAN:
• Relationer i skolan är a och o. Identifiera relationer som varit värdefulla för eleven och bygg på det. Oavsett om det är en lärare, vaktmästaren eller fritidspersonal.
• Få igång samverkan mellan skola, BUP och SOC. Ni kan inte lösa allt i skolan, utan behöver mer samverkande resurser.
• Säkerställ så att all personal får ta del av extra anpassningar och särskilt stöd. Ofta stannar den typen av dokument hos mentorn, vilket blir verkningslöst. Se också på dem som levande dokument.
• Slarva inte med uppföljningar. Utvärdera kontinuerligt och ha en dialog med eleven och vårdnadshavarna. Vad är det som funkar, vad funkar inte?
• Gör eleven delaktig. En framgångsfaktor är att göra elevens röst hörd. Sitt aldrig på möten och prata över elevens huvud.
Text & Foto: Nina Norén