Anna Mattsson kontaktar Attentions tidningsredaktör med en tydlig mission: hon vill hylla sin dotters mentor Maria Jonsson. Maria som enligt Anna gjort att dottern Melissa i perioder överhuvudtaget orkat vara i skolan. Maria som har sett Melissa när ingen annan gjort det. Som kommit fram och fångat in när Melissa riskerat att försvinna in i ett hörn med klasskamrater som syns mer, hörs mer.
– Utan Maria så hade det faktiskt inte gått, säger Anna och det råder inga tvivel om vad den engagerade mentorn även betytt för Melissas mamma som i stunder känt stark oro för sin dotters mående.
Anna och jag bestämmer oss för att träffas, tillsammans med Melissa och Maria. Jag är nyfiken på de tre perspektiven; Melissas – som fått det direkta stödet, Annas – som anhörig och så Marias – hjälten för dagen.
Förstod som ingen annan gjorde
Vi ses på kvällstid i Vuxenskolans lokaler i Gävle. Maria kommer direkt från sitt arbete i Tierp och hon omfamnar Melissa när de möts. Maria arbetar inte längre tillsammans med Melissa sedan Melissa börjat på gymnasium i Gävle så det blir en slags återförening. Maria, Anna och Melissa skrattar och uppdaterar varandra om det senaste medan vi slår oss ner i ett konferensrum. Jag börjar med att fråga Melissa om hur hon tänker kring att vi är här för att lyfta Marias insats under hennes skolgång. Hon ler mjukt och sneglar mot sin tidigare mentor som brytt skruvar lite på sig.
– Maria var jätteviktig för mig. Jag fick henne när min första mentor gick på föräldraledighet och när hon kom tillbaka bad jag om att få behålla Maria. Det var som att Maria förstod mig på ett sätt som ingen annan gjorde.
Från hyper till krasch
Sedan beskriver mamma Anna Melissas skolgång under högstadiet; hur hennes tidigare snabba yrväder till dotter på sommarlovet mellan 6:an och 7:an blev så trött. Drog sig undan och inte kunde inte komma upp ur sängen av ren utmattning. Anna stod bredvid, maktlös och orolig.
– Melissa gick från en hyperaktivitet till kraschlandning. Min lilla tjej som kunde kasta sig ut från bord i full tilltro till att någon skulle ta emot henne till att, i ren experimentlust, måla hela handfatet med mascara tappade plötsligt all energi. Det blev något helt nytt för mig och jag visste inte hur jag skulle hantera hennes enorma trötthet.
Vården tog inte på allvar
Anna tänkte först att tröttheten troligtvis var kopplade till Melissas begynnande tonår och hoppades att dottern skulle vara tillbaka till skolstarten i sjuan. Men så var inte fallet. Utmattningen var ett faktum och Anna kontaktade vården. Först med misstanke om något somatiskt men Anna upplevde inte att de tog det på något större allvar. Efter alla prover var tagna blev rådet ”att bara få upp henne ur sängen”. Vilket var omöjligt.
– Melissa fick liksom hålla i sig när hon skulle resa sig upp och tröttheten släppte inte under dagen.
Anna hade länge misstänkt någon form av NPF men Melissa blev inte remitterad till BUP. Vårdens inställning var att bara Melissa slutade äta godis, titta på mobilen och sov ordentligt så skulle problemen gå över.
Högstadiet en kamp
Sin adhd-diagnos fick inte Melissa förrän förra året, första året av gymnasiet. Under hela högstadiet fick Anna istället kämpa för att hennes dotters behov skulle förstås utifrån tröttheten. När Maria kom in i bilden när Melissa gick i åttan så fanns plötsligt någon som genuint brydde sig och som Anna kunde bolla sina tankar med. Någon att planera med. Hur skulle de göra skolan möjlig för Melissa? Melissa själv kände en frustration över sin situation.
– Jag undrade ofta varför jag inte fungerade. Varför jag var så trött och inte alla andra, drar sig Melissa till minnes.
Maria arbetade med att bryta ner skoluppgifterna åt Melissa. Göra dem begripliga och överkomliga. Placera henne längst bak i klassrummet där störningsmomenten var färre. Allt för att spara Melissas energi så mycket som var möjligt. En period hade Maria en särskild undervisningsgrupp dit Melissa alltid var välkommen till när det blev för mycket i hennes ordinarie och ganska stökiga klass. Och kanske det viktigaste: Maria såg Melissa.
Bygga relation
– Och hon gör det med alla elever. Hon ser dem. Och det är så otroligt viktigt. Särskilt om man är en person som riskerar att försvinna i mängden som Melissa, säger Anna.
Melissa nickar instämmande och Maria ler.
– Jag är bra på att bygga relationer. Och det är viktigt. Om man inte kan bygga relationer så blir lärandet lidande.
Maria hade ett tiotal mentorselever samtidigt, där Melissa var en. Hon bokade tid med eleverna för avstämningar om vad som behövde göras och kunde sedan informera lärare om de behov hon såg hos eleverna. Maria är inte den enda mentorn på skolan utan systemet finns i alla skolor i Tierps kommun men på frågan om mentorskap generellt är en bra insats så vågar hon sig försiktigt på att säga att ”alla mentorer jobbar ju inte som jag”. Anna instämmer raskt.
– Nej, de är snarare som husläkare som finns på pappret men du möter dem sällan.
Maria vill inte gå så långt men säger att för henne är relationsbyggande fullkomligt avgörande.
– Jag har som sagt med mig att jag måste skapa relation först. Jag tror att det är ett tänk jag har med mig från mitt gamla arbete som förskolelärare. Den pedagogiken jag lärde mig där kan jag använda mig av i alla årskurser. Det är i min ryggsäck.
Hjälp även för hemmet
Melissa och Anna tillskriver Maria en stor del i att Melissa gick från elva F i årskurs 7 till bara tre när hon gick ut 9:an.
– Maria hjälpte inte bara Melissa på plats i skolan utan gav också mig knep om vad jag kunde göra hemma för att hjälpa, säger Anna. Maria hjälpte mig helt enkelt att förstå vad Melissa behövde. Jag har själv samma diagnos som Melissa och den fick jag för två år sedan, så jag är själv i full färd med att lära mig strategier för min egen skull. Och där har Maria varit viktig för mig.
Det är tydligt att Marias engagemang gått utöver vad många lärare ser som sitt ansvar. Hon har till exempel för vana att ringa och väcka de elever som behöver det.
– Jag har ringt Melissa kl 6 varje morgon för då vet jag att Anna inte behöver tjata. För mig är den en liten insats men jag vet att det kan betyda mycket. Mamma Anna instämmer helhjärtat.
”Jag gör ju bara mitt jobb”
Så vad är det då som gör Maria så särskild som mentor? Varför kan hon det som verkar vara krångligt för många andra i skolans värld? Anna och Melissa tänker efter.
– Det är nog lyhördheten, enas de om. Att känna in personen som hon möter och vara nyfiken på vad just den behöver.
Maria själv är aningens generad över uppmärksamheten men säger att den värmer.
– Det är så fint med bekräftelsen men samtidigt så känner jag: jag gör ju bara mitt jobb. Det är så självklart att man ska ge de elever man möter det de behöver.
Arbeta på förskola
Melissa själv har valt att läsa Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och ha siktet inställt på att arbeta på förskola. Inspirerad av sin mentor eller inte kan vara osagt men hon konstaterar att hon tycker om barn.
– Jag tycker att det är enkelt och roligt att vara med särskilt mindre barn.
– Och jag tror att du, Melissa, kommer vara viktig för andra barn. Särskilt med dina erfarenheter, säger Maria och klappar om Melissa. Du kommer att se dem på ett särskilt sätt.
Melissa ler mot sin mentor och det råder inget tvivel om tilliten dem emellan och hur ett gott mentorskap kan påverka en ung människa. Vissa lärare lär helt enkelt för livet.
Text & Foto: Cecilia Brusewitz