Idag på nationella anhörigdagen uppmärksammar Attention en ibland bortglömd anhöriggrupp – nämligen barn till föräldrar med NPF. Författaren Sophia Larsson växte upp med en mamma som sent i livet fick en NPF-diagnos. I hennes barnbok Allt handlar om mamma, berättar hon om tolvåriga Siri. Sophia vill med boken rikta fokus på barn som anhöriga.
När Sophia Larsson var tjugo år fick hennes mamma sin NPF-diagnos. Under barndomen saknade Sophia svar på varför det var annorlunda hemma hos henne, jämfört med hur det var hemma hos kompisarna. Under sin uppväxt flyttade Sophia ofta, precis som Siri i boken:
– Jag vet inte hur många ställen jag har bott på. Idag tror jag att mammas rastlöshet var den drivande faktorn till alla flyttarna. Hon sökte nog förändring och kände sig aldrig hemma någonstans. Nu när jag är vuxen vill jag aldrig flytta på mig. Jag trivs bra hemma i tryggheten.
Barn som anhöriga
Allt handlar om mamma är en fiktiv kapitelbok om tolvåriga Siri, för barn 9 – 12 år. Siris mamma är nästan alltid konstig, men under klassresan blir allt mycket värre, när hennes mamma hamnar på sjukhus för sitt mående. Siri som bara vill vara som vilken tolvåring som helst bär plötsligt hela världen på sina axlar. Boken ger svar på vad det är som egentligen händer med mamma, och ger ett barns perspektiv på varför mamma inte mår så bra ibland och vägen till en neuropsykiatrisk utredning.
– Jag ville skriva om barnperspektivet, hur det är att växa upp med en NPF-förälder. Det saknas fokus på barn som anhöriga. Hur påverkas barn av att växa upp med en förälder som har en neuropsykiatrisk diagnos? Det talas det sällan om. Efter bokresponsen förstår jag att detta ämne varit bortglömt och viktigt för många barn att få ta del av, att de inte är ensamma i sin situation.
”Anpassningsbar geléklump”
I boken beskrivs Siris vardag som ofta är fylld av kaos, och hur den skiljer sig från andra barns: Jag måste ofta hjälpa mamma med saker som mina andra kompisar inte behöver. Jag har alltid fått ta hand om mig själv, gå själv till skolan när alla andra har fått sällskap av sina föräldrar, ingen hjälp med läxorna, alltid packa mina saker till skolan själv…
– När jag blev mamma fick jag ett annat perspektiv på min barndom, berättar Sophia. Jag började tänka mycket på hur barn växer upp, på alla de som kämpar med något och som skulle behöva stöd. Nu börjar jag förstå hur barndomen påverkat mig. Än idag tar jag mycket ansvar, jag är fortfarande en social kameleont. Jag känner in omgivningen, som jag var tvungen att göra som barn. Det slukar energi att vara den där anpassningsbara geléklumpen som alltid passar in. Alla ska ha det bra.
”Det kan bli ensamt”
Sophia skrev boken under en intensiv period buren av en stark drivkraft att förmedla barnperspektivet. Vem hjälper barnen till föräldrar med NPF, är en fråga hon återkommer till.
– För en förälder med diagnoser kan det ibland vara svårt att anpassa sig till samhällets normer och krav, då kanske det kan bli svårt att hjälpa barnen att hantera tider, stötta med läxläsning och packa gympapåsen. Det kan nog skapa en ensamhetskänsla hos barnen. Skolan får en stor roll för barn som mig, där finns chansen att fånga upp barnen. Alla är olika, jag visade inget utåt, men andra barn kanske blir utåtagerande av hemsituationen. I boken hade Siri kontakt med skolkuratorn och kompisens föräldrar, men jag hade ingen jag anförtrodde mig åt.
Hon önskar att samhällets stöd för dessa barn ökar i takt med att medvetenheten om NPF växer:
– Jag hade behövt få prata med någon, bli uppmärksammad och lyssnad på i någon form. Idag när medvetenheten om diagnoserna ökar, tror jag att barnen behöver hjälp med lite struktur, tider och kanske att packa gympapåsen. Jag önskar att jag själv hade varit mer öppen och inte burit allt själv. Till andra barn vill jag uppmuntra att berätta om sina tankar och känslor med någon vuxen.
Dela berättelser
I boken gestaltas Siris uppväxt med mammas orkeslöshet, regler och humörsvängningar. När hennes mamma blir arg håller sig Siri undan, gör sig osynlig. Boken beskriver även betydelsen av vänskap och omgivningens stöd. För Sophia blev skrivandet en möjlighet att ventilera frustration, få sin röst hörd och en chans att berätta utan att bli avbruten. Att skriva enbart för sig själv är även ett fantastiskt redskap för att rensa ut sådant man inte vill bära på och en chans att tömma hjärnan, säger hon:
– Min relation till mamma är fortfarande påverkad, den är inte okomplicerad. Det handlar fortfarande om att förhålla sig till varandra på ett sätt som fungerar för oss båda. Genom boken har jag fått öppna upp för min historia, vilket har gjort att andra delar sina berättelser i mötet med mig. Ju mer man öppnar upp desto mer får man tillbaka. Responsen från läsarna och människor som delat sina egna historier har varit det största och mest hjärtevärmande för mig.
Allt handlar om mamma kan beställas hos Visto förlag
Rabattkoden attention ger dig 20 % rabatt
Text: Caroline Jonsson Foto: Sofia Holmström