I en debattartikel publicerad den 7 december i Dagens Samhälle skriver Attention följande:
Det behövs effektiv samverkan mellan aktörer som skolan, kommunen och vården för den växande grupp unga som varken arbetar eller studerar, skriver Anki Sandberg, Attention.
I dag finns cirka 150 000 unga mellan 16 och 29 år som varken arbetar eller studerar – det som man kallar för Uvas. Risken för att hamna där, och att bli kvar i utanförskapet länge, har ett tydligt samband med ofullständig skolgång, psykisk ohälsa och funktionsnedsättning. Unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, såsom adhd och autism är klart överrepresenterade.
Att gruppen växer är mycket oroande med tanke på att kravet på utbildningsmeriter och sociala kunskaper successivt ökat på arbetsmarknaden. Riksförbundet Attentions nya rapport ”Jag vill så gärna hitta min plats i samhället” med röster från över 600 unga med NPF och deras anhöriga visar tydligt en utbredd psykisk ohälsa där utanförskapet är enormt påfrestande för alla inblandade.
När de unga själva beskrev vad de trodde skulle hjälpa dem att komma vidare till arbete eller studier, svarade nästan 70 procent att de behövde få anpassningar som gjorde detta möjligt. Både anhöriga och unga själva pekade ut okunskapen kring diagnoserna som det största hindret på vägen. Okunskapen gör att de unga inte får de anpassningar de behöver, varken i studiesituationen eller i arbetslivet.
Vår undersökning visar också att även de myndigheter som ofta är i kontakt med de unga som står utan sysselsättning behöver mer kunskap om NPF för att kunna ge rätt hjälp och stöd. Majoriteten av de unga har haft stora svårigheter redan i grundskolan och står nu helt utan insatser från någon av de samhällsaktörer som ska stötta dem i att ta sig vidare.
Många upplever att myndigheternas information är otillgänglig och att det är svårt att navigera i myndighetsvärlden. Dessa unga har svårt att själva hantera alla kontakter och förstå vart man ska vända sig. Därför blir de långt efter myndighetsåldern beroende av sina föräldrar som får lotsa och tolka det som sägs.
Att arbetslivet för en person med NPF kan vara både svårt och utmanande vet vi genom våra tidigare undersökningar. Där ser vi att många inte mäktar med att arbeta heltid, att de inte vågar berätta om sina diagnoser av oro för att bli diskriminerade, samt att det saknas anpassningar när de väl är i arbete. En konsekvens av detta är att arbetslösheten hos vuxna personer med adhd och autism är mycket högre än rikssnittet.
Det är allvarligt att så många med vilja och förmåga lämnas utanför. Men utvecklingen är inte ödesbestämd utan går att vända. De viktigaste åtgärderna för att ge ett mer effektivt stöd till denna grupp är:
- Agera direkt och erbjud insatser när skolsvårigheter uppstår.
- Skapa en tydlig struktur för en effektiv samverkan mellan alla aktörer såsom skolan, arbetsförmedlingen, kommunen, vården samt studie- och yrkesvägledaren.
- Prioritera denna grupp inom bup och psykiatrin, så att dessa unga kan få stöd kring sitt mående samtidigt som andra insatser ges.
- Anpassa stödet utifrån individens behov och öka möjligheten till kontinuitet och relationsbyggande mellan de unga och de som ska stötta.
- Öka kunskapen om NPF och anpassningar hos arbetsgivare, lärosäten, utbildningssamordnare, socialtjänst och berörda myndigheter.
De unga som vi är i kontakt med vill verkligen förändra sin situation och vara en del av samhället. Med ett mer anpassat stöd kan de få uppleva att de lyckas med det.
Anki Sandberg, ordförande Riksförbundet Attention
Foto: Caroline Andersson
Debattartikeln är publicerad i Dagens Samhälle