Skådespelaren Alexander Lindman gav upp rollen som neurotypisk när han skulle vara sig själv. Nu studerar han hur miljöer, skådespelartekniker och ökad representation inom teatern kan förbättras för att inkludera NPF-personer. ”Ökad medvetenhet om att det finns adhd och andra NPF-individer på scenen och i publiken behövs för att skapa teater för alla.”
Alexander Lindman är skådespelare, stuntutövare, koreograf och mimskådespelare med tjugo års erfarenhet som gatuartist och gycklare. Under sitt alias ”Acromee” skapar han innehåll på sociala medier som kreatör, skådespelare och artist. Dessutom bedriver han forskningsförberedande studier på Stockholms Konstnärliga Högskola där han undersöker adhd-skådespelaren och den neurotypiska skådespelararbetsplatsen. Han fördjupar sig i hur miljöer, processer och tekniker kan bli bättre på att inkludera npf-personer både som konstnärer och publik.
– Inkludering handlar om representation. Oftast antar vi att karaktärerna inte har någon neuropsykiatrisk funktionsvariation. Adhd-skådespelaren försöker ständigt att spela rollen som neurotypisk. Det blir som masking, du försöker spela normal. Ökad medvetenhet om att det finns adhd och andra NPF-individer på scenen och i publiken behövs för att skapa teater för alla.
”Inte stå still – inte prata långsamt”
Genom livet har han fått höra att han är överallt – ”all over the place”, full av energi och idéer. För tre år sedan fick han sin adhd-diagnos.– Jag har kämpat med mycket som jag upplevt varit lätt för andra skådespelare. Samtidigt är yrket ett slukhål för adhd-personer, där diagnosen troligen är överrepresenterad. Ändå är alla karaktärer och tekniker utformade utifrån en neurotypisk hjärna. Det skulle vara frigörande att kunna spela teater med uppmaningar som: Du behöver inte stå still på scen, du behöver inte titta folk i ögonen, du behöver inte prata långsamt.
Han beskriver situationen där skådespelare sänder in egna videos inför casting, en ansökan inför en roll. Först ska gestaltningen av rollen filmas, därefter ska personen berätta om sig själv:
– Sista delen av videon är svårast. Du uppmanas att sitta still, prata långsamt, titta rakt in i kameran och undvika stickspår. Jag börjar stamma när jag ska vara mig själv utifrån dessa direktiv. Min hjärna ligger tio steg före, orden hamnar på varandra. En inövad replik kan jag förmedla långsamt, inte om jag ska vara mig själv. Stamningen försvann när jag gav mig tillåtelse att bryta mot dessa regler. När jag slutade att spela neurotypisk fann jag fokus, hade kul och gick ut bättre i bild.
Kravet på hyperfokusering
Som blivande skådespelare beskriver han att instruktionerna är tydliga: ”Du ska vara koncentrerad på uppgiften och inte ha några andra tankar i huvudet. Endast då upplever publiken dig äkta på scenen, när du är närvarande här och nu.”
– För mig uppstår detta tillstånd endast när jag är hyperfokuserad. När uppgiften är väldigt kul, spännande och inte upprepar sig. Min dagdrömmarhjärna försvinner inte helt. Jag har krävt av mig själv hela livet att vara hyperfokuserad när jag repeterar eller står på scen, men då blir jag helt slut. Jag älskar att vara hyperfokuserad på scen och filminspelningar, men det har underlättat att få förståelsen att jag inte ständigt kan vara i det tillståndet under en lång repetitionsperiod.
Han betonar vikten av ökad förståelse för adhd på arbetsplatsen och att hitta minsta gemensamma nämnare för att inkludera alla och underlätta exempelvis repetitionsarbetet inför en föreställning.
– Alla skådespelare kan gå upp på scen utan manus, spela in repliker och leka på golvet. Men alla kan inte förväntas plugga repliker en timme ensamma i olika rum. Om jag får läsa mina repliker med en annan person lär jag mig tio gånger snabbare. Om jag däremot ska sitta med ett papper och försöka lära mig replikerna med mitt nedsatta arbetsminne, då går det långsamt.
Inkluderande repetitioner
Vad innebär det att inkludera NPF-perspektivet där publiken står i fokus? Alexander undersöker frågan i sina studier och önskar sig en provpublik där föreställningen visas för individer med NPF:
– På teatern släcks lamporna, publiken stänger av mobilerna och riktar fokus mot scen. Blir det då tråkigt, eller om ljuset går för långsamt ner och upp mellan scenerna, då tappar du mig som publik. Teatern skulle behöva lyssna till adhd-publiken. Man kan ju fantisera om att det krävs mer dopaminkickar – som i musikal med mycket dans, musik och pang. Vi behöver hitta verktyg för att fånga hela publikens fokus. Om teatern ska vara adhd-vänlig, skulle exempelvis Shakespeare-monologer behöva kortas, om det inte handlar om helt fantastisk lyrik.
I arbetsprocessen skulle det underlätta för adhd-skådespelaren att ständigt testa nytt i scenerna och att låta varje repetitionstillfälle bli ett rum för att leka med texterna. Han vill även påverka föreställningen om att en skådespelare inte är fokuserad nog, om det pågår flera tankar i huvudet.
– Det kan i längden bli skadligt för en adhd-skådespelare, att ständigt bli påmind om att det anses vara en brist att inte kunna stänga av sin dagdrömmarhjärna. Fokus bör vara att undersöka hur alla i ensemblen kan repetera utifrån samma grund, där alla mår bra. Där ingen behöver stånga sitt huvud för att klara repetitionerna. Har man förståelse för adhd och behovet av förnyelse, passion, att det du gör behöver vara intressant och spännande – då kan man hitta verktyg som fungerar för alla.
Eldslukning och höga fall
Bland Alexanders övriga färdigheter kan nämnas eldslukning, jonglering, fäktning, höga fall, westernridning, luftakrobatik, kampsport och styltgång. Dessutom har han alltmer börjat skapa innehåll för sociala medier via sitt alias ”Acromee”:
– Sociala medier med korta processer är fantastiskt. I stället för långa inspelningsperioder kan jag göra en sketch på någon dag. Jag har alltid behövt göra det jag vill och undersöka nya saker. Teatern är en ständigt föränderlig värld. Jag är gycklare, stuntman, koreograf och skådespelare där även sociala medier är min arbetsplats. När jag fick min diagnos förstod jag varför jag aldrig har kunnat stanna på ett ställe. Förståelsen att jag har adhd, förändrar hur jag betraktar skådespeleriet och skådespelarkonsten.
Text: Caroline Jonsson