Illustratören Nathalie Ruejas Jonson betraktar ritandet som en komplett kommunikationsform.
”Att inte vilja prata betyder inte att en inte har något att säga”, säger hon. Med sina bilder önskar hon skapa en plats för de introverta. Sedan debuten med bilderboken Låtsasheten har hon bland annat illustrerat Mina tantkompisar, Jag älskar inte och Ligg still!.
Jag har vuxit ur den vanliga verkligheten. Kanske har den aldrig passat. Orden inleder illustratören Nathalie Ruejas Jonsons debutbok Låtsasheten, som hon även författat. En bilderbok om att vara barn och leva i en värld där alla förväntas vilja och kunna prata hela tiden. Om hur det kan vara att leva som autist och introvert i ett samhälle helt anpassat för extroverta.
– Låtsasheten är en berättelse som försöker att gestalta den inre världen som krockar med den yttre världen. Den handlar om ett barn som har svårt att hitta sin plats, främst i det sociala samspelet. Att bli betraktad som blyg och inåtvänd samtidigt som man har hur mycket som helst att säga. En berättelse om att sakna uttryckssätt och i stället försöka fly undan allt prat, alla ljud och ord. Om röran som kan uppstå inuti.
”Skildrar barnets blick”
Sedan debuten har hon illustrerat bilderböcker som bland andra Ligg still! som hon även skrivit texten till, Mina tantkompisar och Jag älskar inte. 2020 fick hon ta emot Lennart Hellsing-stipendiet som delas ut av bokförlaget Rabén & Sjögren. I motiveringen står att hennes bilderböcker skildrar barnets blick på världen, där stora och starka känslor alltid är närvarande, oavsett om det handlar om utanförskap, kärlek, ilska eller frustration.
– Att inte vilja prata betyder inte att en inte har något att säga. Bilder går inte att uttala, men de går att rita. Även om verbal kommunikation är det som gäller i samhället, kan man ändå önska att exempelvis skola och arbetsplats vore mer förlåtande inför kravet att dessutom vara extrovert. Jag kanske inte ler överdrivet mycket. Det måste få vara så, utan att för den sakens skull bli betraktad som någon som inte anses kunna kommunicera.
Obegripliga ord
Hela livet har hon fångat ord och lagrat dem i huvudet som bilder. Deras konturer har hon ritat med fingret mot sitt ben. Möten hanterar hon genom att rita för att kunna koncentrera sig och föreläsningsanteckningarna består av klotter:
– Det jag ritar väcker en tanke eller ett minne, det var så jag tolkade föreläsningsanteckningarna. Jag kan minnas vad som sades från stunden jag ritade. Att rita har räddat mig genom livet, jag har behandlat min skissbok som en dagbok. När jag ska prata känns det ofta som att mina tankar måste gå igenom ett översättningsfilter i Google. Jag vet vad jag ska säga i huvudet, men orden kommer ut i en översättning och blir obegripligt.
Illustrerar för tv-tittarna
Nathalie fick pausa de konstnärliga studierna flera gånger, för att kunna slutföra utbildningen:
– Det råder ingen förlåtande inställning i den miljön till de som inte är pratsamma och extroverta. För mig skapade studiemiljön extrem prestationsångest. Jag kunde aldrig visa upp en slarvig skiss, diskutera min konst och prata om vad jag skulle skapa. Därför kände jag mig tvingad att alltid skapa den perfekta konsten som var helt färdig.
Några år har passerat sedan studierna på Konstfack och debutboken. Hon arbetar som Art Director på TV4 och illustrerar i annan form när hon får uppdragsförfrågningar.
– Jag har stor nytta av min illustrationshjärna i yrket. Utifrån det textiga, ett nyhetsinslag eller det som programledaren säger skapar jag en bild som alla tittare kan förstå. Jobbet känns skräddarsytt för mig, vilket gör att jag kan hantera arbetsmiljön som är en mardröm för intryckskänsliga.
”Här får du en Timstock”
Efter att ha prisats för sitt skapande kände Nathalie behovet av att ta ett steg tillbaka. Hon insåg att det var länge sedan hon ritat för sin egen skull. Hennes kreativa utlopp hade under väldigt lång handlat om att prestera för andras skull. Ritandet och målandet förknippades med jobb:
– Om man som jag alltid har ritat på sättet jag gjort, som en komplett kommunikationsform – då kan det bli en svår balans när ens uttryck blir ens levebröd. Så fort jag plockade upp pennan, undrade jag om jag skulle spara bilden i min portfolio för att få mer jobb. Det blir svårt att särskilja sig själv från jobbet. Det kändes inte bra. Jag ville hitta tillbaka till att rita så som jag alltid gjort. Därför valde jag att backa min egen verksamhet och bara fokusera på det jag fick energi av under en period.
Hon har efterlyst autistisk kultur, ”säkra och separatistiska utrymmen för oss själva”.
– Tidigare jag tagit del av kollektiva diskussioner i kvinnoseparatistiska rum och för icke-vita studenter. Det hade varit skönt att prata öppet och fritt om allt som rör ens liv som en minoritetsperson i stället för att fokusera på hur jag ska hantera mina rutiner. Habiliteringen fokuserar på funktionshindret: ”Här får du en Timstock, det blir bra”. Kanske skulle man kunna fokusera mer på att uppmuntra individer att hitta sina egna sätt och sin egen uttrycksform.
Pettson som barnboksjag
Hon upplever vården som ”mallad”, och att omgivningen gärna vill tillskriva henne egenskaper. Hon har erfarenhet av att andra ofta vill påtala att hon gör på ett visst sätt för att hon har autism:
– Mitt autistiska jag är ju jaget. Jag förstår inte varför man är så sugen på att separera dessa två. Vården upplevde jag nästan som patologiserande. Att jag ritar blev plötsligt ett symtom, det hade jag svårt att förlika mig med. Att illustrera står som specialintresse i min journal. Jag ångrar inte utredningen, det var en lättnad att känna att det inte bara är jag som varit fel och missanpassad. Att jag funkar så här, det är världen runtomkring som inte förstått sig på mig. Men jag hade behövt att bara få prata om mitt jag och min personlighet.
Inom barnlitteraturen söker hon efter fler böcker där karaktärer och huvudpersoner med NPF inkluderas och får vara komplexa individer som alla andra, utan att diagnosen står i fokus:
– Jag ville inte att min bok Låtsasheten skulle marknadsföras som en bok om ett barn med autism. Samtidigt blir den svårare att hitta, kanske hade jag tagit ett annat beslut idag. Jag ville porträttera en person som fungerar på det här sättet, skapa medkänningsfaktor och identifikation. För mig var Pettson den karaktären som barn. Han betraktas som en sur, vresig gammal gubbe som pratar med sin katt och lever i en rik fantasivärld med mucklor. Pettson var mitt barnboksjag.
Text: Caroline Jonsson Foto: Eva Whitebrook