Bildkonstnären Marianne Fogelbergs måleri är impulsstyrt, abstrakt och respektlöst. Hon beskriver sig som en lycklig bluff som litar på sina impulser men saknar förmåga till fördjupning.
– Att måla var för mig ingen dröm som uppfylldes. Måleriet var en flykt, jag rymde från ett normalt liv.
Bildkonstnären Marianne Fogelberg har döpt sin kombinerade ateljé och bostad till Tavelfabriken. Här har hon målat sedan bostadsområdet Hammarby Sjöstad i Stockholm började byggas. På bottenvåningen skapades ”bokaler” för tjugo år sedan, där man fick bo och driva egen verksamhet.
– Det är en lycklig omständighet att jag har den här platsen, som gav mig chansen att måla stort och kladda ner. Jag är drabbad av mycket tur. Jag har min uteplats och ateljé med stora gatufönster. Efter separationen var jag överlycklig när jag fick tag på det här stället. I min tidigare lägenhet var jag kringskuren av andras behov och kravet på en viss ordning. Det kunde jag inte riktigt upprätthålla.
Förbipasserande kan se henne måla genom skyltfönstret, många i området köper hennes konst.
– En egen plats innebar att jag kunde utveckla stora målningar och sälja min konst. Att måla var för mig ingen dröm som uppfylldes. Måleriet var en flykt, jag rymde från ett normalt liv. Jag drivs inte av stora konstnärliga ambitioner, jag drivs av att hålla huvudet ovanför vattenytan och klara livhanken. Mitt konstskapande är en flykt från ett misslyckat arbetsliv. Jag har inte levt flott på måleriet, men under tjugo år har jag sålt tavlor varje månad.
”En lycklig bluff”
Marianne beskriver sitt måleri som impulsivt och abstrakt.
– Att kunna göra dekorativa bilder är min begåvning. Min brist är att jag inte kan fördjupa mig eller planera en tavla. De flesta som skapar eller är duktiga på något, kan uttrycka att de upplever sig som en bluff. Rädda att bli avslöjade. Jag vet att jag delvis är en bluff – en lycklig bluff, men jag är stolt över det. Varför får man inte bluffa? Varför får jag inte ha en övertro på mig själv? Tyvärr har jag även haft för mycket undertro på mig själv, men varför får man inte ta i? Halva konstvärlden luras ju.
Hon ser med ”nyktra ögon” på sitt måleri och litar på sina impulser:
– Jag tjänar inte på att förneka mina tillkortakommanden. Jag mår fysiskt illa av osanning. Det är ett starkt behov i mitt liv att vara sann. Jag gillar inte överdrifter, att sockra och salta berättelser. Jag vill beskriva saker som de är, det gör mig trygg. Ur de flestas synvinkel anses det häftigt att kunna måla och sälja tavlor, men jag som hade en begåvning tordes inte söka till Konstfack som ung. Alla uppmuntrade mig att söka, men jag vågade inte. Jag flydde undan vetskapen om hur dålig jag är på att ta emot konkurrens och bli överspelad.
Impulsstyrt skapande
Det är när hon kämpar med något, som den där sorgen infinner sig över att inte kunna planera:
– Jag kämpar med ytan, bilden som ska bli bra. När det inte går vägen kan jag må dåligt, känna mig misslyckad och uppleva sorg över att jag saknar en riktning jag kan följa och fördjupa mig i. Det återspeglar sig i att jag sällan gör reklam för mig själv. Jag kallar mig sällan konstnär, söker mig inte till utställningar. Jag är impulsstyrd, det kan bli bra eller dåligt. Det har jag inte så stor makt över.
Hon återkommer till sin oförmåga till fördjupning:
– Kanske har det med adhd:n att göra. Jag tappar fokus, det går sällan att planera en tavla. Det skiter sig så fort jag får färg på duken. Då bär det i väg, vilket är väldigt begränsande. Jag kan jobba mig fram till bra resultat, men jag är ingen jättebegåvning. Jag använder mig av begåvningen jag har, leker och har det bra. Jag är förtjust i olika färgmöten, vilket är min styrka. Däremot kan jag uppleva superfokus när jag rensar ogräs eller virkar, då kan jag sitta som förstenad eller tills jag stupar.
En plats för alla
Måleriet hjälper henne förbi alla former av bekymmer:
– Att måla är bästa terapin för mig. Här går jag in i flow, jag håller på och håller på. Konstvärlden är pretentiös, det vet vi ju. ”Pretton” kan vara bra, men det finns plats för oss andra också. Jag har en respektlöshet inför ”den stora konsten”. Det gäller bara att hitta sin nivå. I mina workshops förmedlar jag att alla kan måla. Jag vet hur fruktansvärt hämmade folk är. Hur skitjobbigt det är att slåss med begränsningarna de fått någon gång, som gör att de inte kan vara fria i måleriet. Jag är inte heller fri, även jag drabbas av prestationskrav.
Marianne beskriver sig som social och gladlynt. Hennes sociala ambition får utrymme i hennes workshops där hon får andra att skapa utan krav:
– Det finns en plats för sådana som mig, även om jag inte kan fördjupa mig. Jag vill även ge andra människor en plats i världen, och jobba utifrån sin egen förutsättning. Man behöver inte vara konstnärligt begåvad, man får måla ändå. Jag är bra på att få människor att måla och göra riktigt fina grejer. Mina workshops är populära, men det finns en annan aspekt – jag blir helt utpumpad. Om jag gav lite mindre och kunde hantera det, skulle jag kunna vara en bra konstterapeut.
”Passade inte i yrkeslivet”
1980 tog hon examen som socialpedagog. Trots avbruten grundskoleutbildning kom hon in på högskolan via en särskild kvot samt några inlästa grundskoleämnen. Fem år stannade hon i yrket:
– Det var min ambition att bli högskoleutbildad, kanske enda gången i livet jag haft en ambition. Jag ville jobba med socialt arbete, hjälpa andra. Här började min golgatavandring. Jag passade inte alls i yrkeslivet. Det var konflikter, klienterna tyckte jag var jobbiga. Jag var rädd för de våldsamma, jag var rädd för mobbningen som jag utsattes för som föreståndare. Mest var jag intresserad av inredningen på institutionerna. Till slut gav jag upp och räddade mig själv till måleriet.
Marianne har även haft uppdrag som korsordsillustratör och tidningsformgivare. Nu är hon pensionär och har tillsammans med andra startat ett adhd-café för seniorer i Attentions lokal.
– Det är socialpedagogen i mig som vill göra något viktigt. Vi som har levt långa liv med liknande svårigheter behöver träffa varandra. Till min stora glädje har det blivit populärt. Det är så befriande att känna igen sig i sina kamrater
s erfarenheter och vedermödor. Vi har alla möjliga idéer, nu pratar vi om att kanske skapa ett kollo för adhd-seniorer. Jag har massor av energi för sådana roliga och viktiga projekt.
Känslan i Malmö
Fria flöden, Lust, Rosenhav, Fallstudie i pistage och apelsin samt Osynliga djur är några av titlarna på Mariannes tavlor. Målningen Malmö minns hon som särskilt lustfylld. Hon hade besökt konstmuseet Louisiana i Köpenhamn. Vid ankomsten till Malmö undrade hon varför hon inte stannat där i stället, bland slottsträdgårdar, hav och jättelika parkanläggningar.
– När jag gnuggar och skrapar mig fram i en bild kan det uppstå en jäkla kamp, men med Malmö sjöng jag mig igenom. Impulserna var snälla mot mig. Respektlöst målade jag över en gammal målning, kom i sinnesstämning och lyssnade på jazz. Jag skulle måla ett träd, färgerna rann och skapade en struktur som jag förstärkte. Det kändes som att tavlan fångade slottsträdgården. Ingen annan kan se att tavlan gestaltar Malmö, men för mig är det inte så petigt att andra kan se. Det handlar om känslan.
Marianne Fogelbergs hemsida: www.tavelfabriken.se
Text: Caroline Jonsson Foto: Johanna Aggestam