Barn och unga med diagnoser som adhd och autism vittnar om missförhållanden och vanvård, men även om total okunskap om hur man bemöter deras behov. Det finns ett systemfel, skriver sju unga med diagnoser som själva varit placerade på familje-, HVB- eller SiS-hem.
I debatten om samhällsvården talar ni ofta om ohanterliga barn och ungdomar. Vi som skriver har varit de barnen och ungdomarna och vi har alla komplex problematik, som adhd och autism. Ni säger att det är vi som har skapat en situation som nu kräver ”hårdare tag” med avskiljningar, isolering och högre säkerhet men vi är inte dömda för brott utan blev placerade för att få en chans till ett bättre liv.
Vi är barn som har rätt till kärlek, trygghet och att få stöd och hjälp med våra problem. Men i stället har samhället brustit i sin omsorg. Vi blev utsatta för det ni kallar ”hårdare tag” och vi bröts ner.
Vem bär ansvaret för att flera av oss har blivit utsatta för sexuella övergrepp och misshandlade av de vuxna som skulle ta hand om oss? Vem bär ansvaret för att vi har blivit frihetsberövade, inlåsta på våra rum och fråntagna våra ägodelar? Och, vem bär ansvaret för att vi inte har blivit trodda när vi berättat om vad vi har blivit utsatta för?
En fjärdedel utsatta för våld av personal
De missförhållanden vi upplevt har triggat utåtagerande beteende, gjort oss våldsamma och till rymlingar. Vi har inte kunnat ta till oss den vård och behandling som erbjudits eftersom ingen hänsyn har tagits till våra funktionsnedsättningar eller att vi är människor med egna tankar, känslor och bagage. För när ni inte behandlar oss som människor, hur förväntar ni er att vi ska bete oss?
Trots att placerade barn med adhd och autism är överrepresenterade inom samhällsvården saknas det ofta kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i verksamheterna. Attentions rapport ”Var ska jag hamna?” med 100 röster från placerade barn med NPF visar att många av oss har erfarenhet av vårdsammanbrott och en fjärdedel har utsatts för våld av personal. Vi är inte bara barn som vårdas av samhället som därmed riskerar sämre hälsa och livsvillkor än andra barn. Våra diagnoser medför även en ökad risk för våldsutsatthet, ohälsa och sociala problem.
Kunskapen är avgörande
Vi vet vad som faktiskt fungerar på ”ohanterliga ungdomar” och vad som hjälper oss. En av oss har mellan 11 till 15 års ålder varit placerad i 30 olika familjehem och HVB. När hen till slut hamnade på ett boende med kunskap om NPF så lyste uppbrotten och utbrotten med sin frånvaro.
Vi är inte längre ”ohanterliga” när vi till slut blivit placerade på en trygg plats, fri från hot och våld. Där vi mött vuxna som visat att de brytt sig, lyssnat och tagit oss på allvar. Där vi har fått det stöd och bemötande vi behöver utifrån vår funktionsnedsättning.
Det kan inte vara slumpen som avgör om ett barn ska få stöd eller om de ska utsättas för missförhållanden. Inga barn som har samhället som förälder ska fara illa så som vi har gjort.
Våra upplevelser vittnar om ett systemfel. Alla familjehem och HVB är inte dåliga, tvärtom har de som är bra blivit vår vändpunkt och det som har räddat oss. Men om familjehem och boendepersonal inte hanterar situationer utifrån ett NPF-perspektiv är omsorgen dömd att misslyckas.
Större insyn i familjehem, HVB och SiS
Trots att barns rättigheter är inskrivna i svensk lag har FN:s barnrättskommitté konstaterat att placerade barn i Sverige riskerar att utsättas för grova kränkningar och övergrepp. De mest utsatta barnen kan inte vänta på att praxis utvecklas eller att kunskapen om NPF successivt ökar inom verksamheterna.
Följ svensk lag och FN:s barnrättskonvention. Behandla varje placerat barn och ungdom som en människa värd att lyssna på och ta oss på allvar.
Ge varje placerat barn ett särskilt ombud som kan bevaka barnets rättigheter.
Yrkesverksamma som möter oss behöver ha kunskap om NPF.
Lyssna på oss när vi berättar om personal som brister och ställ krav på personlig lämplighet.
Myndigheter ska samarbeta och ta ansvar för att placerade unga får det stöd de behöver utifrån ett helhetsperspektiv.
Större insyn i familjehem, HVB och SiS. Ivo ska alltid vid tillsyn intervjua barn och unga om deras situation.
Förändring behöver ske snabbt. Det kan inte vara slumpen som avgör om ett barn ska få stöd eller utsättas för missförhållanden. Inga barn som har samhället som förälder ska fara illa så som vi har gjort.
Sanna, Cajsa, Fiona, Sarah, Hassan, Markus och Konrad, med erfarenhet av familje- HVB- eller SiS-hem.
Jacqueline Treschow, kommunikatör riksförbundet Attention
Fanny Eklund, projektledare riksförbundet Attention Ung dialog
Artikeln är hämtad ur Göteborgsposten den 26/4-2021